Ojojoj. Jag känner mig helt slut och tom i bollen.

 

Något testresultat låg inte i brevlådan idag heller, så sambon blev arg, och ringde och tjatade. Då fick han resultatet uppläst istället.

Jag har inte borrelia.

Inte heller någon annan sjukdom de kan spåra i ett lumbalvätskeprov.

Fast det visste jag nog redan. Jag kände det på mig när de inte ringde i måndags.

 

Jag känner mig trött. Och lite sviken kanske. Jag har aldrig varit den som sprungit till läkaren i "onödan" (det mesta går att fixa med varmt te och gaffatejp), men jag har liksom alltid haft den där trygga tilliten i bakgrunden.

Att om man verkligen blev sjuk och behövde hjälp, så kunde man gå till doktorn och bli omhändertagen.

 

Jag har alltid levt och andats naturvetenskap, och därmed även biokemi och medicin. Jag vet hur människokroppen fungerar till stor del, och jag vet att läkarvetenskapen idag inte är allvetande. Att det fortfarande finns rätt stora luckor att fylla igen.

Men jag hade liksom ingen tanke på att jag själv skulle falla i en sådan lucka.

När jag var hos min distriktsläkare sist så sa han ordagrant:

"Ja jag har ingen aning om vad det kan vara, har du någon idé?"

 

Alla som levt nära mig den här tiden kan intyga att jag verkligen är sjuk på riktigt. Rejält sjuk i perioder. De har alla sett mig lida.

Någonting huserar i min kropp. Någonting onaturligt. Men ingen har svar på vad det är. Alla undersökningar visar på en kärnfrisk och sund ung tjej med perfekta värden. Och när jag dessutom sitter där i stolen i undersökningsrummet och ler, är det nog svårt att bli tagen som ett akut fall. Jag är inget akut fall, men jag är ett fall.

Man har sagt till mig att vila, att avvakta och stressa ner. Att låta utredningen ha sin gång. Nu har jag vilat. Jag har vilat så in i helvete. Jag har sett årstider komma och gå när jag har vilat.

 

Men jag är trött på det nu. Trött på att ligga passiv i en säng som någon jäkla grönsak, och fördriva tiden med meningslösa aktiviteter i väntan på nästa läkarbesök. Nästa lilla strimma av hopp.

Första gången jag sökte läkare var den 31 januari. Detta efter att jag hade varit sjuk i en månad, och det hade gått så långt att mamma ville att jag skulle läggas in för att få dropp.

Nu är det den 31 juli, och jag har nyss avverkat mitt femte läkarbesök. Jag har lämnat blod 3-4 gånger, lämnat lumbalvätska och gjort ett EKG.

Nog kan man tycka att man hade kunnat hinna lite längre på den tiden. Att man hade kunnat vara lite engagerad, och visa lite vilja. Att man kanske hade kunnat boka in mina besök lite tätare, istället för två månader isär. Två månader jag bara spenderat med att räkna sekunder bakom en nerdragen persienn.

 

Jag har stort förtroende för den medicinska vetenskapen. Jag tycker att det är fantastiskt hur långt vi har kommit, och vad vi kan åstadkomma.

Jag har själv alltid haft en dröm om att bli läkare.

Men jag litar inte längre på sjukvårdssystemet. Jag tror inte längre på att jag kan gå till doktorn och få hjälp och lindring.

Mina plågor har varit stora, och jag har bett om hjälp. Men det enda svar jag fått har varit standardprovtagningar och standarddiagnoser utan resonemang bakom. "Du har nog något virus..." "Det är säkert stress..." "Det går nog över om du vilar lite..."

 

Jag ska fortsätta. för all del. Jag ska boka tid hos distriktsläkaren igen redan i morgon. För att han ska få remittera mig till någon ny avdelning, där de kan sticka sina hål på mig, och ta sina oengagerade standardprover.

 

Men jag orkar inte längre vänta. Jag är trött på det. Jag tänker inte vara en grönsak hela den här hösten.

Just nu vill jag rikta mig inåt. Trots allt är nog min egen kropp den som har mest koll på vad som är fel. Och om jag bara ger den optimala förutsättningar att läka, så kanske den kan göra det?

Märkligare saker har hänt.

Jag ska rikta mig utåt igen. Till kunskapens värld. Ämnen som farmakologi, evolutionsbiologi och biokemi tar upp mitt intresse just nu.

Kanske blir det till och med en skolstart i augusti i alla fall. Fast på distans så klart. Men det har inte riktigt löst sig än.

 

I morgon åker jag till mina föräldrar på möte. Vi ska diskutera hur min framtid ska se ut det kommande halvåret.

Jag vet i alla fall att den inte ska se ut som det senaste.

 

Jag kan tycka att det är orättvist. Att just jag ska tvingas kämpa. Att jag inte kan leva lika lätt som andra. Men jag har i alla fall ett val, till skillnad från så många andra stackars grönsaker där ute.

Nu gör jag ett försök. Kollapsar jag så vet jag i alla fall det.

 

Let´s beat this motherfucker!