Sena hoppträningar i ett upplyst ridhus, men den mörka kvällen utanför.

 

Att komma hem från skola eller jobb. Egentligen vara rätt trött, men ändå slänga i sig mat, dra på sig stallkläder och åka iväg till stallet med iver som bränsle.

Att komma in i stallet med fötterna på den mjuka spångången. Höra hästarnas ljud och stökandet från ridskolan.

Andas in och ut och tänka att det är så skönt att man har riktigt god tid på sig.

Mötas av en stressad ridskolechef som i förbifarten ber en rida igenom en eller ett par stela ridskolehästar innan träningen.

Dra upp tempot till hyperdrive, men göra det med ett leende.

Ut med en häst, ge den lite välbehövlig uppmjukning, in med den i stallet igen, ut med nästa häst, uppmjukning och in i stallet igen. Upptäcka att man bara ligger tio minuter efter i tidsschemat så då hinner man mocka åt mammas häst också.

Borsta och fixa hoppträningshästen. Den fina, stora och ståtliga valacken som är roligast av alla att hoppa och som jag passar så bra med.

Ut med hästen. Värma upp, prestera, fokusera och utvecklas. Suga åt sig kunskap. Le, skratta och kämpa.

 

In med hästen i stallet. Borsta, tvätta, smörja, bädda in i ett gosigt täcke.

Sträcka ut trötta muskler, hjälpa till med kvällsfodringen, sno lite liniment av hästen.

Släcka, säga godnatt och åka hem i den tysta natten.

 

Ta en ångande het dusch. Ta på rena myskläder. Ta fram nattmat och sjunka ner i soffan i någon timme. Äntligen läggdags.

Somna nöjd i en mjuk säng.

Vakna dagen efter och börja om igen.