Spelmansdotter
I går när vi satt och pratade om gamla tider så kom jag att tänka på hur mycket mitt arv har präglat mig som person.
Först och främst så är jag uppvuxen med, ur och i musiken.
En stor del av min släkt försörjer sig på sina instrument, och då främst genom att upprätthålla den svenska folkmusiktraditionen.
Min far är själv spelman, fast han har haft en annan huvudsysselsättning, men har under väldigt många år också tjänat pengar på att reparera och förmedla fioler och andra stråkinstrument.
Pappa på 70-talet
Detta gjorde att jag bokstavligt talat växt upp med folkmusiken i öronen. Sommar för mig är att höra hur pappa sitter på trappen till friggeboden i trädgården, som fungerade som fiolverkstad, och provspelar ett nyreparerat instrument.
Hos oss fanns ofta spännande människor, pappas kunder, som kunde vara allt från övervintrade hippies till musikskolebarn. Ibland kunde man också få chansen att träffa ett äkta, gammalt original som flytt torpet för att få lite gott sällskap, prata musik och äta av mammas alltid dignande smörgåsbord.
Spelmän på hembygdsgården. Knodden längst fram med för mycket självförtroende är jag.Vi åkte också på spelmansstämmor, folkmusikfestivaler, varje sommar. Där spelades det hela dagen, hela natten, medan älvorna dansade på ängen, tills solen gick upp. Vi barn spelade också ibland, men framför allt sprang vi omkring, fria, skitiga och lyckliga, och hittade på jävelskap.
Tätt bundet till den musikaliska traditionen, fanns kärleken till naturen och dess väsen. Som liten skrutt kröp jag gärna upp hos min farmor, och hörde henne berätta om näcken, skogsrået, vättarna och älvorna.
Jag och farmor läser bok.
Vi tog ofta långa skogspromenader, ledda av pappa, och såg varje gång tecken på att troll dragit fram, och min mycket äldre syster har alltid hävdat att hon sett dem.
Korvgrillning och trollspaning med lillebror och pappa.
På Degeberga spelmansstämma, som hålls i skåne en gång varje sommar, kan man under lördagsnatten vid midnatt själv både höra och se näcken. Ibland finns där till och med fler än en!
Det faktum att traditionen startades av två ganska onyktra spelmän på bushumör gör inte på något sätt känslan av mystik, eller gåshuden på armarna mindre.
Allt detta. Det är en så stor del av det jag är. Det är en del av vad som format mig.
Och jag kommer alltid ha det med mig.
Vad har format er?
