Mirakel
Jag kan nog ha varit 13 år. Det var sommar, och det var tidigt på morgonen. Kallt gryningsljus hade nyligen börjat sippra in genom fönstret ovanför mitt huvud.
Jag grät. Så tröstlöst som bara en hjärtekrossad tonåring kan göra.
För ingen förstod. Det fanns ingen som förstod att jag höll på att slitas itu, eller varför.
Ingen visste att jag inte hade någonting. Inget som betydde någonting. Förutom hästarna.
Mina föräldrar envisades med att jag skulle övertyga dem om hur hästintresserad jag var, och hur mycket jag visste om dess skötsel, innan det var tal om en egen.
De ville se att jag förstod innebörden av att ta ansvar för ett så stort och krävande djur. Att jag inte bara såg hästen som ett tävlingsredskap.
Det gjorde jag inte. Jag hade ännu mest startat klubbtävlingar, och tyckte förvisso att det var kul, men det var långt ifrån de bilderna som ständigt dök upp i mina drömmar.
En islandshäst skulle det vara. Den veckan i alla fall.
En svart och ullig, med massor man. Ett sött litet sto, som jag kunde barbackaskritta i skogen med under kommande höst. Hon skulle ha en sammetslen nos, som jag kunde pussa på varje dag. Jag visste inte riktigt vilken som skulle bli hennes egen färg, men jag övervägde rött, för att kunna köpa det där fina täcket som jag tittat ut i den slitna Hööks-katalogen som låg på golvet.
Det var en hopplös dröm, för mina föräldrar var så envisa och skulle aldrig någonsin ge med sig. Det var det jag hade insett den där kvällen. Det var därför tårarna sprutade.
I slutet av samma sommar hämtade vi hem min första egna häst. Mamma och pappa hade smitt hemliga planer bakom min rygg, och listigt skickat iväg mig på ett ridläger där de beordrat instruktörerna att spionera på mig för att se om jag var redo för den där alldeles egna hästen.
Jag klarade provet.
Efter det gick åren fort, och inte direkt problemfritt. Jag väcktes ganska abrupt ur ponnydrömmen, och introducerades för en värld kantad av prisrosetter. Islandshästar var inte min grej i alla fall, och inte heller westernridning. Jag återvände till mina gamla, trygga domäner där man kunde välja på dressyr, hoppning eller fälttävlan. Jag valde dressyr. Och sedan hoppning. Och sedan dressyr igen, och sedan tillbaka till hoppingen. Och sedan höll jag på med fälttävlan ett tag. Sedan tog jag ett djupt andetag och funderade över vart min passion egentligen låg. Jag behövde inte ta mig längre än till närmaste oxer för att ta reda på det.
Nu hade tävlingsmänniskan i mig vuxit sig stark. Jag älskade hästlivet, men snacket i stallgången handlade inte längre om vilken häst som bockat mest på uteritten, eller vilken som hade finast flätor i manen, utan det handlade om resultat. Om de som hade anmärkningsvärda sådana, och hur man själv skulle få det.
Det handlade om Dyóns nya träns, om stigbyglar från Sprenger och stallets nya stjärnhäst från Tyskland.
Jag valde så småningom studier framför att satsa mot svår hoppning. Och efter ett par år på universitetet blev jag mystiskt sjuk.
Jag var sjuk länge, och svävade mellan hopp och förtvivlan. Jag längtade efter ett friskt liv. Ett liv med stimulans och valmöjligheter. Jag längtade efter ett liv i sadeln. Tillbaka på banorna skulle jag göra revansch. Köpa den där perfekta hästen, med stam och meriter, som kunde hoppa hus.
Men ju längre jag var sjuk, ju mer plats tog ponnyflickan i mig.
Till slut insåg jag att hur mycket jag än älskar att flyga över höga hinder på tävlingsbanorna, så är det inte det som utgör essensen av min längtan. Hur mycket jag än saknar alla tuffa träningspass, så finns det en saknad i mig som är djupare än så.
Saknaden efter en varm mule att pussa, och en barbacka skrittur på hösten.
Och så var cirkeln sluten. Jag är återigen tillbaka i mitt flickrum den där sommarnatten. Samma längtan. Samma hopplöshet.
Jag hoppas på samma mirakel.
