2013 del 1
2013. Det konstigaste, mest omvälvande, förändrande och hemskaste året i mitt liv, men vad hände egentligen? Vi tar en titt på ljusglimtarna nu, och sedan tar vi en reflektion efteråt.
Precis innan det nya året började, befann jag mig i föräldrahemmet med dess invånare, min sambo och en del andra trevliga släktingar. Vi åt gratinerad hummer till förrätt, och två andra helt fantastiska rätter lagade av min mor. Det var första året på länge som jag inte var ute och röjde, och det kändes konstigt, men skönt. Drygt en vecka tidigare hade jag nämligen blivit väldigt sjuk igen, som jag ofta blivit tidigare på hösten, och jag tyckte inte att jag hade hunnit bli riktigt frisk än.
När maten var uppäten, och vi hade druckit en Irish Coffee, gick jag och min sambo ner mot stadens torg, där vi skålade in det nya året med kyssar, bubbel och fyrverkerier. Fulla av förväntningar, men lyckligt ovetande om hur det skulle bli.
Det nya året gick, och jag blev fortfarande inte frisk. "Stress", tänkte jag. Jag trodde att kroppen hade svårt att bearbeta något virus på grund av det. Samtidigt började jag läsa om symtom för strul i olika organ, och blev lite rädd, för jag tyckte att mycket stämde in på mig. Jag försökte strukturera upp mitt liv. Hade världens rehabiliteringsplan, och de dagar jag kände mig bättre var jag på gymet och sprang på löpbandet och älskade det. Men frånvarodagarna i skolan började bli för många. Något var fel.
Mot slutet av januari fick vi dock ett avbrott i oron, för vi åkte äntligen och hämtade hem vår nya famijemedlem Bellatrix som hade fyllt 13 veckor. En underbart knäpp liten Maine Coon tjej som har gett oss gråa hår många gånger om. Men det gör inget. Vi älskar henne ändå.
Efter det gick allt väldigt fort. På bara några dagar blev mitt tillstånd väldigt mycket sämre. Nu gick känslan från "influensa hela tiden" till "dödsinfluensa!!!!". Jag kunde knappt äta eller dricka, och tillslut låg jag och yrade av uttorkning och svaghet. Då ringde mamma sjukvårdsupplysningen och fixade sedan en akuttid till mig dagen efter. Läkarens dom blev "virusinfektion som är envis men säkert går över snart".
Jag tillbringade ytterligare några dagar i gästsängen i källaren, där min sambo var nära och kunde hålla koll på mig. Jag myste med katten, försökte få i mig näring och tittade på "Djurakuten". Snart började jag må aningen bättre igen.
Jag försökte åka till skolan gång på gång, men varje försök slutade med att jag blev sämre i flera dagar. Till slut bestämde jag i samråd med studenthälsan att stanna hemma ett tag och vila upp mig.
Nytt ljus sken in genom fönstren, och det kändes hoppfullt. Jag hade hemma-SPA varje dag och längtade till sommaren när jag skulle vara pigg och rask igen. Tyckte att jag drabbats av ett ovanligt segt stressförstärkt virus.
Sambon fyllde år i mitten av februari, och vi hade kalas här hemma. Sedan gick alla ut och åt på restaurang. Det var trevligt, men jag mådde inte alls bra. Fick anstränga mig för att få i mig maten och verka oberörd, men jag längtade hem, och fy vad jag var rädd och ledsen för att jag skulle vara fast i hemmet som en fånge därefter. Om man inte ens klarar av att gå på restaurang liksom. Men sedan lärde jag mig ju förstås att det beror på dagsform. Färgat håret Weasley-rött hade jag också. Snyggt var det. Synd bara att det inte passade med min hudton.
Dagarna gick. Jag tog mig inte så mycket längre än fram och tillbaka till badrummet. Oron gnagde värre och värre för varje dag. Jag började misstänka att något mer än ett virus låg bakom. Läkaren började prata om utmattningsdepression fast jag varken var (mentalt) utmattad eller deprimerad. Min psykiater höll med mig.
Jag tyckte att det var dags att ta saken i egna händer, och inte bara ge själen fullt stöd, utan även kroppen. Så jag började äta hälsokost. Körde på för fullt med rawfood, superfoods, detoxkurer och så vidare. Men detoxen var för stark för att min svaga kropp skulle klara av den. Jag fortsatte experimentera och ge upp om vart annat.
För det mesta bestod Dagens Outfit av myskläder...
...men ibland fick jag tillfälle att lämna lägenheten för ett läkarbesök, eller en snabb sväng till affären. Jag försökte ta på mig "vanliga" kläder, men det slutade ändå alltid så bekvämt som möjligt.
En dag fick jag nog av ledan, och bestämde att vi skulle åka på utflykt. Vi kidnappade mammas bil och åkte ut till ett berg vid en liten sjö där jag tillbringat många barndomsdagar. Vi drack kaffe och åt bullar i den skarpa vårvintersolen, och sedan tog vi en promenad i skogen. Jag var så glad och lycklig den dagen. Kände krafterna och hälsan återvända och fick hopp för första gången på länge.
Men det höll inte i sig, för jag fick snabbt betala priset för min iver (och ivern jag hade de två dagarna innan utflykten då jag hade fräckheten att gå på stan). En kraftig försämring som nästan höll i sig i två veckor. Jag lärde mig vart min gräns gick.
Jag har alltid haft ett engagemang för miljön och alltid gillat det naturliga. Men när jag inte längre kunde studera till ingenjör (kemisk analytiker med inriktning på miljö) och mina förhoppningar om att rädda planeten genom yrket grusades, letade min blick efter andra sätt att engagera mig. Tidigare hade jag inte orkat sätta mig in i de kemikalier vi är omgivna av. Tänkt att jag skulle rensa ur min närmiljö "när jag får tid". Nu hade jag all tid i världen. Jag började långsamt läsa på, byta ut och prova nytt. Jag håller på än idag och säkert länge framöver.
Solen och värmen kom tillbaka lite mer för varje dag. Jag betraktade förvandligen från mitt sovrum. Ibland kunde jag gå små promenader runt huset och andras frisk luft. Det var fantastiska små ögonblick som dock krävde sängvila efteråt. Kanske för att jag brukade sitta länge på trädgårdstrappan och läsa tidningen också.
Jag bestämde mig en gång för alla för att få tillbaka mitt naturliga hår. Det skulle bli långt, friskt och starkt. Jag började med att gå till frisören och klippa mig mycket kortare och lägga i slingor. En liten bit i taget, var tanken.
En tidig vårdag köpte sambon fika, och så satte vi oss på en bänk nere i hamnen och myste.
Vi åt långa frukostar i köket.
Och jag gick små promenader i grannskapet. Hittade mina egna slingor, som var precis lagom långa. En halv kilometer kunde kännas som en mil, men jag fullkomligt älskade att få vara utomhus och sträcka på benen. jag funderade mycket över min sjukdom, och vad som skulle hända med mitt liv.
Jag åt lågkolhydratkost för det mesta, och experimenterade en hel del med recept på anpassade godsaker. Oftast blev det väldigt misslyckat, men ibland fick jag in en fullträff. Som krispiga pannkakor med bär och grädde.
I början fick jag sjukdomsattacker om jag satt nere i vardagsrummet en längre stund, men vid den här tiden började det ge med sig lite. Trots det så höll jag mest till uppe i sängen.
Jag saknade helgerna så fruktansvärt. Den där känslan av frihet och förväntan efter en tuff men rolig vecka. jag försökte festa till det så gott jag kunde på lördagkvällarna ändå.
Årsberättelsen fortsätter i morgon!
