Jag säger att det blir en sjujäkla kamp. Ni tänker säkert: "Jaha, typ äta nyttigt och göra lite yoga och vänta på att bli frisk känns ju väldigt kämpigt... not."

 

Förutom det rent kroppsliga (min kropp blir arg på mig när jag försöker laga den), det uppenbara ansträngningsrelaterade (att tvinga sig att yoga och promenera fast kroppen mest vill sova, och att envist laga hög efter hög av medicinmat fast man inte alls är sugen eller knappt har kraft att stå upp och egentligen bara vill ha en donut eller inget alls), så är en stor del av kampen mental.

 

Jag tror att många människor gör misstaget att tro att hopp är en passiv handling. Att vissa människor bara föds med den egenskapen som någon sorts gåva.

Men så är det inte. Hopp är inte något man har, det är något man skaffar sig.

Det är inte något man förlorar genom otur, det är något man tappar om man inte kämpar för att ha kvar det.

Att ha hopp är en aktiv handling, som man själv har kontroll över, och som i mångt och mycket går ut på att manipulera sig själv.

Men att ha hopp i en till synes hopplös situation är tufft. Det är som att göra mentala armhävningar dygnet runt.

Hela tiden måste man kämpa mot den lilla djävulen som sitter på ena axeln och viskar saker som "Du kommer aldrig bli frisk!" eller "Nej sådana grejer kan man inte göra. Alla som klarar av det har förmodligen en superkraft. Om du minns att du visst kunde göra sådana grejer för ett par år sedan och det tillhörde vardagen då så minns du helt fel."

Eller andra konstiga och ibland otäcka grejer.

Då gäller det att komma ihåg att den där djävulen inte kommer gå någonstans själv, utan man måste hålla den på avstånd helt av egen kraft.

Och det är bland annat den kampen jag talar om.