Våra kroppar är anpassade till att leva hennes liv, inte det vi lever idag.

Detta väcker två frågor.

Vad skiljer sig?

och

Hur påverkar skillnaden oss?

 

Att vår i vissa fall katastrofala kosthållning, och vår alldeles för stillasittande livsstil påverkar behöver jag kanske inte gå in närmare på.

 

En annan väldigt stor skillnad är däremot alla intryck vi hela tiden drabbas av.

Gå ut på gatan och lyssna. Det är ljud över allt. Gå ut i en storstad och lyssna. Om du lägger märke till allt du ser och hör så blir du trött på en minut.

Vi har också ett onormalt stort behov av stimulans. På stenåldern kunde man bereda skinn i flera timmar, eller sitta på en sten i skogen och övervaka ett framtida byte.

Nu kan vi knappt stå i kön på ICA utan att vara tvungna att ta fram vår smartphone och kolla facebook.

Det är också en jäkla stress hela tiden. Allt ska pressas in på så kort tid som möjligt. Allt ska rationaliseras och effektiviseras.

Detta tror jag är otroligt nedbrytande för våra psyken.

 

Jag tror att våra hjärnor bränner ut sig i sina försök att hinna med och anpassa sig. Och jag tror att det kan ligga bakom en del av den här explosionen av psykiska sjukdomar (depression, ångest, utbrändhet, you name it) som vi ser.

 

Och hela tiden åker vi runt i en meningslös karusell.

Vi går till något halvtråkigt jobb åtta timmar om dagen, för att siffrorna på en skärm ska växa sig större, för att vi ska kunna gå totalt bananas och gräva ner oss i konsumtionshets och köptvång.

Vi slänger saker på löpande band. Saker av utmärkt kvalité, som hade kunnat hålla länge till. Bara för att kunna köpa mer. Äga mer.

Vi lånar pengar tills bankerna skruvar besvärat på sig, för att kunna köpa en ny bil när den gamla duger fint. För att kunna köpa ett lyxigt hus när det finns utmärkta billiga.

För att kunna göra den där resan till Thailand, när vi inte förstår att det är ett annat ställe vi längtar till när vi längtar bort.

 

Jag tror att vi i våra hjärtan längtar tillbaka till vildmarken. Men vi är för upptagna med våra viktiga möten, våra kaffelatte och våra fredagsmys för att inse det.

Vi har uppnått en så pass stor grad av bekvämlighet att det skadar oss allvarligt både att leva i den och att upprätthålla den.

Soffan är så skön, så skygglapparna får vara på lite till.

 

Jag är fullt medveten om att jag själv är en del av detta. Att jag också deltar i den ständiga jakten på konsumtion, stimulans och effektivisering.

Att jag är en produkt av samhället, och att jag klamrar mig fast för fullt i karusellen.

Men någonstans börjar tankarna väckas, och surra så där irriterande högt, om huruvida det kanske är dags att kliva av snart...