Det skrivs en del om rökning i bloggvärlden nu. Särskilt rökning i samband med graviditet, eftersom bloggaren Dessie har svårt att sluta trots att hon väntar barn.

 

Jag tänkte bara dela mina tankar om det hela.

 

Jag har själv rökt till och från i många år. De sista åren på heltid, och mellan 0,5-1,5 paket om dagen.

Jag började för att jag tyckte det var asballt (ack, den ungdomen), fortsatte för att jag då tyckte att det var najs, och slutade för att jag insåg att jag var vuxen, och inte skulle hålla på med sånt skit. Och för att jag ville värna om min hälsa. Och för att jag grät inombords varenda gång ett barn råkade se mig med en cigarett i nypan (jisses, jag rökte aldrig inför barn, men shit happens)

 

Jag slutade över en natt. Utan nikotinhjälpmedel eller så. Innan jag somnade så kedjerökte jag hela resten av paketet jag hade kvar. När jag vaknade var jag inte längre rökare. Så enkelt var det. Jag hade satt datumet för rökstoppet långt i förväg, så jag var mentalt förberedd.

Första dagarna var för jävliga, första månaden rätt jobbig. Sedan blev det bättre och bättre hela tiden, och till slut en dag insåg jag att jag hade blivit icke-rökare på riktigt.

Jag skulle rekommendera andra att också sluta tvärt, för att inte dra ut på lidandet. Det är lite som ett plåster. Man drar av det snabbt, och det gör rejält ont, men lidandet är också snabbare överstökat då.

Jag respekterar att andra inte föredrar min metod, och trots allt är det ju så att alla sätt är bra, utom de dåliga!

 

Något jag har hört ska fungera väääldigt bra för andra är att läsa denna bok.

"Äntligen icke-rökare! - Det enkla sättet att sluta"

 

Själv brukade jag titta på äckliga rökrelaterade bilder när suget slog till, samt hålla detta faktum i tankarna:

 

Något du vill utsätta dig själv, dina barn och dina medmänniskor för?