Som jag skrev innan så är mina vanligaste symtom att jag är helt slut i kroppen och knappt orkar gå upp för trappan, jag är trött som om det var läggdags för en timme sedan, skakis, svag, feberkänsla och värmevallningar, illamående, aptitlöshet, allmän känsla av att "något är inte som det ska" och ibland smärtor i rygg, knän, höfter och huvud.

På senaste tid har jag även upptäckt tumnagelstora blåmärken på benen som kommer utan anledning och inte ömmar.

 

 

Självklart finns oron med dagar som denna. Oron för att det är allvarligt, eller att jag inte kommer bli frisk alls.

Ingen vet ju vad som är fel på mig. Men å andra sidan har ju inte så värst ingående undersökningar gjorts.

De vanligaste blodproven plus koll av det endokrina systemet, och så ett EKG. Allt detta var normalt. Min psykiater (överläkare) säger att jag INTE är drabbad av utbrändhet/utmattningssyndrom eller annan psykisk åkomma, utan möjligen kan ha ett svårt fall av kroppslig stress. Men medicinen mot det ger ingen effekt.

 

Ibland önskar jag att det hade varit lite mer tempo i utredningen. Jag gick på första läkarbesöket hos vanliga läkaren i slutet av januari, och ska på nummer fyra i början av juni. Sjukdomen har gått i vågor, men över lag inte förbättrats alls. Jag har varit sjuk i snart ett halvår. Under den tiden har jag inte haft en enda dag då jag inte känt mig sjuk.

Men vården är en långsam process, och många människor behöver hjälp. Det är mycket väntan på remisser och läkartider inblandat.

 

Man lär sig helt enkelt att tona ner, eller bortse från sin oro.

Och hitta de små glädjeämen som finns ändå!