Tankar
Varför är det så tyst här?
Det undrar ni säkert. Sanningen att säga så är jag väl inte världens gladaste Ida för tillfället.
Mycket tankar snurra runt i skallen.
Det ar jobbigt att komma iväg i helgas. Jobbigt att verkligen må på topp psykiskt. Att ha all glädje, iver och driv. Att suga i sig inspiration i ena änden och spruta ut idéer ur den andra.
Och ändå vara förvisad till en säng som någon jäkla grönsak. Att tvingas inse att jag är sjuk, och hur sjuk jag är.
I början svängde det ganska mycket, och det fanns stunder då jag nästan kände mig frisk, men sedan januari så har läget liksom varit piss och pest, och det har inte blivit bättre. Jag har testat hit och dit, jobbat, kämpat, läst på och försökt lindra, men effekterna har varit små.
Jag har sprungit ut och in hos olika mottagningar, och tagit prov efter prov, och inget har visat något.
Jag har läst så många rapporter, berättelser, artiklar och avhandlingar. Jag har med goda grunder föreslagit diagnos efter diagnos till en handfallen läkare, och sett alla provsvar förneka dem.
Jag tror att jag på allvar börjar tappa hoppet. Att göra det är en långsam process, som säkert kan ta flera år, men det är en process som har påbörjats.
Jag har på allvar börjat inse att det i nuläget är ganska sannolikt att jag aldrig blir bättre. Att jag aldrig får veta vad som är fel med mig (slaskdiagnoser räknas inte).
Och det är en ofattbar och enorm sanning.
Vad ska jag göra då? Vad finns det kvar när varje dag är en mardröm? När det är en utmaning att gå på toa, och ett stort projekt att ta en sväng förbi affären?
Att tvingas vara kvar i det här är som en dödsdom. Det är som att allt jag håller kärt och sätter värde på tas ifrån mig, en sak i taget.
Jag är agnostiker, men om karma finns, vad har jag gjort för att förtjäna det här? Om ödet finns, vad är meningen?
Det finns vissa saker kvar att undersöka. Det senaste provsvaret visade att jag har dåligt med vita blodkroppar (alla andra blodvärden är utmärkta). Min läkare var inte speciellt oroad, utan trodde att det berodde på naturliga biologiska variationer, men efter påtryckningar från mig så gick han med på att ta nya prover och analysera blodet lite noggrannare. Så jag ska dit någon förmiddag innan elva, men vet inte när för jag kan inte gå ända dit så jag måste ha skjuts av någon.
Jag är också väldigt inne på att träffa en näringsterapeut, men är rädd för att bli lurad. Kollar upp de största namnen med flest referenser i detta nu, och hoppas kunna fixa så att jag har möjlighet och pengar till ett besök i huvudstaden i höst.
Jag tror att yogan är väldigt bra för mig. Framför allt mentalt. Jag var så harmonisk i går kväll. Men idag har jag världens träningsvärk. Framför allt i magen, men också i alla såna där små muskler som man inte visste att man hade.
Mår skit, men det gör jag ju jämt, så jag vet inte om det bara är så eller om det beror på "överanstränging".
Det finns fortfarande åtgärder kvar, men skillnaden är att när jag ser en sån där härlig bild på en blogg, av tidiga morgonkaffemuggar, kyliga vindar och hästhovar på höstlöv, fylls jag inte längre av jävlar-anamma, utan av en kvävande sorg.
