Vården
Det finns så otroligt många människor där ute som mår dåigt på samma sätt som jag gör. En del har det bättre, en del lika dant och den del till och med sämre.
Jag stöter på hjärteknipande många berättelser från folk som mår dåligt när jag håller på med min egna research.
Folk som sjukvården ignorerar, feldiagnosticerar eller lämpar över på psykiatrin utan vidare mycket motivation.
Nu är mitt fall verkligen inte ett av de sämst skötta. Min läkare är en trevlig och professionell man, som snabbt snappade upp vem jag är och bemötte mig där efter.
Men tyvärr så räcker det inte att ha en trevlig och förstående läkare.
Inte när det i själva verket är hela sjukvårdssystemet som falierar.
Jag har nu väntat på kallelse till psykiatrin i tre veckor. Ingenting! Säger vissa som väntat i månader. Men är inte det sorgligt?
Under tiden som jag väntat har jag mått skit. Jag har legat i sängen, oförmögen att leva ett normalt liv, väntande på ett sista halmstrå, en "Kanske"-diagnos som innebär att jag antingen får lära mig leva med mitt tillstånd och därmed drivas in i en spiral av sjukskrivningar och parasitism på samhället, eller blir fullproppad med diverse skrämmande potenta läkemedel vars syfte är att lappa ihop mig till någonting som liknar den jag en gång var, men istället får motsatt effekt.
Det är därför jag söker andra vägar. Jag vägrar lägga mig i sjuksängen för alltid. Jag vägrar åka med i den svenska vårdkarusellen som egentligen bara är en evighetsprocess för att förneka hopplösheten. Jag vägrar viga mitt liv åt att äta mer onaturliga mediciner än mat.
Jag har inte alltid mått så här. För mig innebär det att jag heller inte alltid behöver göra det.
Jag måste ta min läkning i mina egna händer. Ta ansvar för mitt eget tillfrisknande.
Och då kan jag inte förlita mig på den förvånansvärt bristfälliga kunskapsbank som utgör Sveriges medicinska kunnande idag.
Jag måste gå "outside the box" och leta i dunklet. Och där lurar många fällor.
Men jag tror inte att sjukvården idag har någon egentlig bot för sådana som mig, så vill man bli frisk, vilket jag TÄNKER bli, då har man inte mycket val.
Denna katastrof var jag medveten om innan, men trots att jag ännu bara snuddat vid dess omfattning, är det först nu jag börjar skrämmas av den.
Jag stöter på hjärteknipande många berättelser från folk som mår dåligt när jag håller på med min egna research.
Folk som sjukvården ignorerar, feldiagnosticerar eller lämpar över på psykiatrin utan vidare mycket motivation.
Nu är mitt fall verkligen inte ett av de sämst skötta. Min läkare är en trevlig och professionell man, som snabbt snappade upp vem jag är och bemötte mig där efter.
Men tyvärr så räcker det inte att ha en trevlig och förstående läkare.
Inte när det i själva verket är hela sjukvårdssystemet som falierar.
Jag har nu väntat på kallelse till psykiatrin i tre veckor. Ingenting! Säger vissa som väntat i månader. Men är inte det sorgligt?
Under tiden som jag väntat har jag mått skit. Jag har legat i sängen, oförmögen att leva ett normalt liv, väntande på ett sista halmstrå, en "Kanske"-diagnos som innebär att jag antingen får lära mig leva med mitt tillstånd och därmed drivas in i en spiral av sjukskrivningar och parasitism på samhället, eller blir fullproppad med diverse skrämmande potenta läkemedel vars syfte är att lappa ihop mig till någonting som liknar den jag en gång var, men istället får motsatt effekt.
Det är därför jag söker andra vägar. Jag vägrar lägga mig i sjuksängen för alltid. Jag vägrar åka med i den svenska vårdkarusellen som egentligen bara är en evighetsprocess för att förneka hopplösheten. Jag vägrar viga mitt liv åt att äta mer onaturliga mediciner än mat.
Jag har inte alltid mått så här. För mig innebär det att jag heller inte alltid behöver göra det.
Jag måste ta min läkning i mina egna händer. Ta ansvar för mitt eget tillfrisknande.
Och då kan jag inte förlita mig på den förvånansvärt bristfälliga kunskapsbank som utgör Sveriges medicinska kunnande idag.
Jag måste gå "outside the box" och leta i dunklet. Och där lurar många fällor.
Men jag tror inte att sjukvården idag har någon egentlig bot för sådana som mig, så vill man bli frisk, vilket jag TÄNKER bli, då har man inte mycket val.
Denna katastrof var jag medveten om innan, men trots att jag ännu bara snuddat vid dess omfattning, är det först nu jag börjar skrämmas av den.
