Varje år vid den här tiden, med en klockas exakthet, kommer den där lusten som är omöjlig att ignorera.

 

Lusten att liksom bara sälja lägenheten och renovera upp något stackars litet torp djupt inne i en namnlös skog.

Jag skulle bara springa omkring barfota i en skir klänning hela dagarna och binda blomsterkransar, dansa på ängar och bada naken i små sjöar.

 

Regniga dagar skulle jag gå in i mitt torp, tända massor stearinljus och elda i brasan. Jag skulle baka bröd , sylta och safta.

Sedan skulle jag kura ihop mig i en mjuk soffa, insvept i ett gammalt lapptäcke, och smutta på en kopp te med en läskig bok i knät.

Kanske skulle det då börja åska lite rogivande i fjärran.

 

Jag skulle sitta på farstukvisten och spela fiol. Jag skulle ha en egen örtagård i trädgården.

Jag skulle koka egna salvor att ge i present till nära och kära.

 

Jag skulle spara ut mitt hår. Jag skulle sy kläder enligt gamla mönster.

Jag skulle skaffa fem katter till.

 

Jag skulle tillbringa många timmar ute i skogen, med fötterna i mossan, spanade efter troll och tomtar. Jag skulle skriva färdigt min bok med tallbarr regnande över laptopen.

 

Jag skulle smyga mig ut till en bäck en torsdagskväll vid fullmåne, för att kanske, i rödvinets dimma, få mig en fiollektion eller kanske i alla fall en skymt av näcken.

 

Leva det naturliga livet. Det äkta.

 

Kanske i en avlägsen framtid. Kanske i en som ligger närmare än jag tror.

Det som är svårt är att få ihop denna dröm med de andra jag har. Ett anspråkslöst liv går dåligt ihop med att hetsspara ihop en skrämmande stor summa pengar till en hopphäst.

Men jag kanske får ihop pusslet till slut. Jag hoppas det!