En magisk natt
Det var väldigt sent, eller ogudaktigt tidigt, beroende på hur man ser det.
Hur som helst var det precis vid den tidpunkten då dimmorna dansade som vildast över älvens svarta vatten, och nattens himmel hade fått en spröd krona av blått.
Mellan skogens trygga stammar, och den faluröda färgen på de gamla byggnaderna, slogs glada toner om utrymme.
För en spelman i sommarextas sover sällan.
Nattens kyla hade för länge sedan krupit in under hennes skinn. Utanför tältet försökte hon värma till en dryck, för att göra sovsäckens kalla omfamning mildare.
Och det var då hon hörde musiken.
Toner som vävda av drömmar, mystik och månsken.
Spelmannen hade hår svartare än korpens fjädrar, och ögon blå som den smygande gryningskronan i horisonten.
Hon kunde inte slita blicken från honom.
Han lät fingrarna vandra över fiolens strängar. Såväl dryck som vänner och spelglädje hade gett ett behagligt rus, och han ville inte släppa den kvarvarande extasen ännu.
Dock började en påflugen känsla pocka på hans uppmärksamhet.
En känsla av att vara iakttagen.
Det tog ett tag för hans ögon att finna skönheten med de blonda lockarna, som blygt betraktade honom från tältplatsen strax bredvid.
Likt ett väsen.
Han kunde inte slita blicken från henne.
Detta är en sann historia, och den slutade lyckligt.
För spelmannen och huldran fann varandra där i värmlandsnatten, och de har ännu inte skiljts åt.
Idag är det 25 år sedan. Grattis mamma och pappa!
Njut av champagnen.
