-

Leda och hästångest

Hej på er!Här händer inte mycket. Är trött, utmattad och helt slut (av typ ingen anledning alls). Orkar inte göra mycket mer än att ligga i sängen och räkna ner sekunderna tills det är dags att vakta telefonen. Idag är det exakt två veckor sedan jag gjorde lumbalpunktionen. Det är bara tre nätter kvar tills min läkare kommer tillbaka från semestern och kanske ringer och meddelar provresultatet. Om det är positivt. Jag kan inte ens hitta ord för hur mycket jag önskar att det är positivt.En hästkur med antibiotika skulle säkert göra susen. Och då kan jag äntligen börja läsa igen poängen som jag missade förra året. Och det finns en utbildning som startar i januari som kanske är intressant, och jag kanske skulle få energi nog att göra i ordning min systuga/kreativa verkstad i källaren! Och jag skulle kunna börja rida igen! Det står en häst i ett stall bara några kilometer bort som verkligen behöver en duktig medryttare/beridare. Och ägaren är jäkligt petig med vem hon släpper upp på den regelbundet eftersom hästen är speciell, så hon väntar på mig. Och jag får lyckokänslor i magen bara av tanken på tunga hovar över prasslande höstlöv, eller tidiga stalltjänstmorgonar, kvällsfodringar, och banhoppning med höstregn smattrande i ansiktet.Fyfasen vad jag saknar hästlivet!Just nu ligger jag och hetsläser Nelly Berntssons blogg, drömmer om ponnyåren, och tänker tillbaka på den ljuva tiden för tio år sedan då jag var på ridläger.Jag hade älskat hästar sedan jag föddes (mitt första ord var "häst"), ridit på ridskola sedan jag var sju (och min då hästrädda mamma inte längre kunde motstå tjatet), min pappa hade i ett svagt ögonblick lovat mig en egen häst när jag blev tonåring, om intresset fortfarande var lika starkt.Nu var jag tonåring, och intresset starkare än någonsin. Men mamma och pappa tyckte inte att jag var redo. De trodde inte att jag skulle klara ansvaret. Eller, det var vad de sa i alla fall.Och jag grät mig till sömns varenda kväll, för det enda jag ville ha var ju en egen häst att ta hand om. Och dessutom var jag fullproppad av tonårshormoner som gjorde allt sju resor värre.Den där dagen då vi hade avslutning på mitt livs bästa ridläger, och mamma och pappa så klart kom och tittade glömmer jag aldrig.Men det är nog främst för att de efter uppvisningen, helt odramatiskt på stallplanen, meddelade att jag skulle få en häst.Världen rämnade och återuppstod.Snart fick vi kontrakt på box och började leta häst. Men det är en lång, och tyvärr inte helt lycklig historia som vi får ta någon annan gång.

2013-07-26 @ 17:51:00 Permalink Vardagligt Kommentarer (0) Trackbacks ()

Tidigare inlägg Nyare inlägg