Hej på er kära bloggreaderz!

Det är mycket drama här hemma just nu. Det är inte bara jag om har det svårt, utan min sambo mår också dåligt över att hoppet om tillfrisknande grusades i och med att provet var negativt. Det har varit en del tårar, men hopp och glädje har också funnits till stor del!

 

Jag, mamma och pappa har haft ett litet familjemöte där vi har planerat min rehabilitering för det kommande halvåret.

Jag har ju tröttnat på att vänta och tänker nu se om det går att bli bättre på egen hand. Mina föräldrar är ganska delaktiga i detta.

I alla fall så finns nu en färdig plan som involverar strikt kosthållning, lågintensiv motion, yoga och distansstudier (Riktigt spännande och relevanta kurser. Hoppas jag kommer in trots sen anmälan!).

Jag ska också prova ett par noggrannt utvalda alternativa botemedel. För som pappa sa: I värsta fall händer inget, och har man lite tur kanske man får till en placeboeffekt, vilket också ger en äkta läkningsverkan. (Placebo är sjukt intressant!)

Fast jag tror att det finns en möjlighet att det kan fungera direkt.

Jag kommer inte avslöja något mer om den biten. Att jag experimenterar med min egen kropp är en sak, men jag vill inte uppmuntra er till något jag inte kan stå för än.

 

Hur jag mår i januari får vi se. Men jag vill i alla fall ge den här metoden en chans. Märkligare saker har ju hänt, och en sund livsstil är ju inget hokus pokus.

 

Vi pratade sedan massor om kostfilosofi, näringslära och välfärdssjukdomar. Sjukt kul. Mina föräldrar är så kloka!

 

När jag kom hem var jag trött och hungrig, och det enda rationella var hämtmat i sängen. Tur att pizzeriorna har sallad på menyn!

(Men jag måste erkänna att jag fällde en sorgens tår över att jag inte kunde ha fetaost i...)