Skitdag och bra dag idag. Både och liksom.

 

Började med långt frukostmys i köket.

 

Vi hade pratat om att åka till Gränna, för de hade Bluegrassfestival där idag, och flera av mina kompisar skulle dit.

Men igen fick jag se mig själv besegrad av sjukdomen, så vi stannade i stan.

Apa.

 

I alla fall fanns det inte mycket annat att göra än att ringa till mamma och komma över på té och mackor.

Fast jag nöjde mig med tilltugg.

Trevligt som alltid att glo på någon annans väggar!

 

 

Men hem skulle vi till slut, och eftermiddagen var återigen mindre trevlig.

Låg mest i soffan och tjurade och grät för jag trodde att jag har cancer (tror det typ en gång i veckan), och för att jag är så slemmig i halsen (ibland är det inte så långt till tårarna).

Sedan vart det lite kiv med sambon, och efter det så fanns det liksom inte mycket mer att göra av dagen.

Nu ligger vi uppe i sovrummet, visserligen sams, men energifattiga som två urblåsta ballonger.

Trots att jag är en glad människa, och folk påstår att jag är "stark" så tar det här något enormt på psyket.

Man tror hela tiden att man har nått bristningsgränsen. Att man inte orkar mer.

Men det gör man, för det är lite som en förlossning. Man har inget annat val än att orka. Att ta smärtan och kämpa sig igenom.

 

Äsch. Vi hoppas på en bättre dag i morgon!

Och på tisdag ska jag ju till Farbror Doktor igen, yay!

Måste kanske be honom kolla över min mage. Är trött på magkatarrsymtom nu.

Jag har haft "återkommande magkatarr" (=egen diagnos) sedan 2010 då jag råkade supa sönder magen under en blöt festival.

I höstas var det rätt jobbigt en period (kom i samband med första tentan), och nu håller det ju på igen.

Alltså är det någon av er som har magsår? Kan det vara så för mig tror ni? Att det liksom går upp när kroppen stressas, eller är det ändå magkatarr?

 

Nä nu ska jag minsann ta medicin och sova. Pöss på er!