Ja harrejisses. Det är inte guld och gröna skogar nu kan man säga.

När jag ligger ner så är jag i alla fall nåtochnåt vid liv, men så fort jag reser mig upp så kommer allt över mig som en våg med yrsel, svaghet, kallsvettningar, illamående och alltmänt pest-och-pina. Och även när jag ligger ner så känner jag av detta till viss mån. Och ryggen plågar mig som vanligt. Den där märkliga smärtan jag bara haft de senaste två åren.

 

Meningen med att räkna upp alla krämpor just nu är att illustrera för er exakt hur positivt inställd jag är till att ha inte mindre än två kalas fördelat på de två närmaste dagarna.

Jag räknar inte med att må bättre än på ganska länge, men ändå förväntas jag stå i dörren som ett under av perfektion och välkomna mina gäster i morgon klockan två.

Jag vet att jag borde ställa in, men jag älskar kalas, och jag har faktiskt längtat efter det här. Och min sambos släkt består av bra personer som vet att jag är sjuk så det kanske går ändå.

I värsta fall får jag bara krypa tillbaka in i min koja (sängen i vårat kombinerade gästrum/gamingroom/kontor/bibliotek/förråd/soptipp i källaren) som jag etablerat som revir för tillfället.

 

Jag önskar att det var som man trodde när man var liten. Att om man mådde dåligt så kunde man liksom gå till doktorn, och så skulle denne då veta vad som gjorde att man mådde dåligt, och ge någon medosin som gjorde en frisk. Möjligtvis till priset att få en spruta eller två i armen, men det var liksom det värsta som kunde hända.

 

Men istället för att drömma fåniga drömmar om kompetenta läkare så drömmer jag mig bort till den betydligt mer realistiska och verklighetstrogna (är bara en aaaaning bitter) serien "Once upon a time".