Sambon och jag har bestämt att skjuta på tvåårsfirandet tills typ imorgon. Jag mår inte tillräckligt bra för att njuta av det, och dessutom var det ändå lite svävande vilken dag vi egentligen blev ett par de där kalla novemberdagarna 2011.

 

Idag tänkte jag glutta tillbaka två år i tiden och minnas vad det egentligen var jag hade för mig.

 

Då pluggade jag första året på min drömutbildning, som var tänkt att mynna ut i en doktorsexamen i kvantfysik sådär en tio år senare.

Mycket mer hann jag inte med faktiskt, för vi brukade plugga från tidig morgon till sen kväll, och ibland en bit in på natten, men jag brukade prata väldigt ambitiöst om att jag minsann skulle skaffa mig en hobby någon gång.

Det var ett kul liv, även om det sög själen ur mig (därför jag valde bort det till slut). Drömmarna och förhoppningarna var stora, och livet var liksom som en enda stor ekvation. Allt var matematik, och matematiken var passion.

Jag hade precis flyttat till en söt liten radhuslägenhet (där jag fortfarande bor kvar), och funderade som bäst på hur jag skulle piffa till den efter min smak.