Jag har någon sorts stor, ledsen och rädd klump i bröstet och i magen som inte riktigt vill ut.

Ibland känner jag mig gråtfärdig, men det är som att någon satt en propp i tårkanalerna.

Snart är det ett år sedan jag blev sjuk på allvar. I snart ett år har livet stått på paus. Under det året har jag gått från att bada i hopp och alternativa diagnoser, från att fråga mig själv hur många veckor det ska dröja innan jag är frisk igen, till vad jag är nu.

En blobb.

En irriterande grönsak som tillbringar sin tid i en säng eller en soffa med att vara allmänt oduglig till precis allting, utan några som helst indikationer på att det kommer förändras.

Det är svårt att ta in, och man får göra det i portioner.

 

Oj vilket år det har varit. Mitt värsta år någonsin. Jag har förändrats så extremt mycket som människa. Framför allt har jag kommit närmare mig själv. Det som inte var jag egentligen har skalats bort. Jag vet vem jag är, i alla fall någorlunda, jag vet nog vart jag vill, och jag vet vilka tidigare spår som var fel, och varför.

Men det spelar ju ingen roll egentligen.

När man är en grönsaksblobb.