Jag har semester nu. Har släppt lite lagom på matreglerna. Gör semestersaker som att sola i trädgården och inte tänka på alla måsten.

Jag var i Stockholm. Det gick trots allt, fast jag var allt annat än säker. Men med blod, svett och tårar, men också många leenden så överlevde jag helgen. Mer om det senare.

 

Jag har en så sjukt hård kamp framför mig. Snart måste jag slåss. Slåss för att ta mig upp.

Trots allt tar det så sjukt mycket mer energi att slå sig uppåt än att ligga kvar på botten. På botten är livet en plåga, men att stå ut med det är på sätt och vis en passiv kamp. Snart börjar den aktiva på allvar.

 

Det finns liksom inga alternativ. Jag ska bara uppåt, hur mycket tårar det än kommer kosta.

Jag har lösningen nu, eller jag ser i alla fall början på den rätta vägen. Jag ska inom ett par veckor flytta till lägenheten som jag specialanpassat till mina behov, både nu, vid eventuell försämring, och vid en framtida rehabilitering. Det kommer bli mitt huvudkvarter. Mitt alldeles egna retreat och rehabiliteringscenter. Ingen vet hur länge.

 

Sjukvården gör inte mycket just nu. I alla fall inget annat än att sucka uppgivet och skicka mig till psykiatrin.

Har en tid för neuropsykiatrisk utredning i augusti igen, och det är väl på tiden. Det var ju över ett år sedan sist och resultaten har tydligen bäst-före-datum. Särskilt om de visar att man inte har något fel i huvudet.

Jag har inte direkt något emot det. Dudesen på mottagningen här i stan är trevliga och funkar fint att sitta och snacka med en stund.

 

Det är som det är. Jag tror nog ändå inte att sjukvården är rätt väg att gå när det gäller min sjukdom. I alla fall inte när det gäller att bli frisk på riktigt. Då gäller förmodligen en mycket mer grundläggande och naturlig approach. Det finns vissa läkemedel jag skulle vara öppen för att prova, för att förhindra att kroppen tar ännu mer skada medan jag läker den, men dessa är ännu på forskningsstadie och inte aktuella för mig förrän om flera år.

 

I alla fall, snart börjar striden. Jag vet inte hur lång den blir eller vart den kommer ta mig. Men den kommer bli stentuff. Och jag ska vinna.

Nu vilar jag upp mig. Hämtar mental energi. Sätter mål så gott jag kan.

Försöker bli realistisk i mina fantasier. Hämtar inspiration. Hittar förebilder. Inser att offer kommer att krävas. Att mitt liv kommer vara tvunget att förändras för alltid. Att även om jag blir funktionell igen, så kommer jag alltid få leva med det här hotet över mig.

 

Fuck this fucker.