Hrrm. Jo.

Jag tror att jag har fått något sorts fel på hormonerna.

 

Förvisso var jag nog typ sist i världen med att sluta leka med dockor. Jag har bestämt för mig att jag hade någon sorts vision om att producera en barnkull värdig en kaninhona på fertilitetshöjande.

Men det dog ut någonstans på vägen.

 

Under ett ganska stort antal år har jag liksom mest sett dagisvirus, bajsblöjor och snor framför mig när jag tänkt på barn. Jag har diggat att umgås med andras, men intresset för att skaffa egna har varit... måttligt för att säga det snällt.

 

Min sambo har känt lika dant, och vi har varit samstämmiga i föreställningen om att vi skulle vara det där harmoniska, barnlösa paret med pengar och tid, men utan ansvar.

 

Men något börjar smyga sig på. Jävligt långsamt. En pockande och rätt irriterande bild av vinterröda kinder, pyttesmå strumpor, varm choklad och familjemys.

Och på det insikten om att jag självklart är den perfekta pedagogen, som borde få barn bara för att kunna visa för världen hur man ska uppfostra dem!

 

En aning, som ligger där lite obehagligt i bakhuvudet, om att jag kanske ändå, någon gång i en avlägsen framtid, kommer ha en sån där familj.

Verkligen inte än.

Men kanske om en 30-40 år eller så. Det blir nog rätt lagom.