Beskedet låg i brevlådan idag.

Alla värden är helt normala. Bra till och med.

De delarna av mig som skulle kunna varit sjuka är helt och hållet friska.

Vi har ännu ingen förklaring.

 

Tanken på att allt kan vara psykiskt, alltså hjärnspöken, är kvävande. Jag hade inte tänkt stagnera redan i den här åldern. Jag vill leva livet. Jag vill ha ett liv. Och tyvärr anser jag inte att jag har ett värdigt liv om jag inte kan jobba, träna och rida.

Jag ska boka en ny läkartid. Se om några andra idéer finns. Men det känns inte logiskt att jag kan påverkas så starkt och så tydligt rent kroppsligt utan att känna NÅGONTING psykiskt. Utan någon rimlig utlösande faktor.

Förutom att jag ibland blir ledsen och orolig över detta så mår jag toppen psykiskt. jag är glad, hoppfull, energisk och lugn, och har varit så hela tiden,

Jag hade lite press på mig i vintras, men inte mer än vartenda student har vid jultentorna.

Det går inte ihop! Det är inte logiskt!

 

 

Jag drabbades av en rastlöshet och gick en promenad för en stund sedan. Allt kändes hopplöst, men det var så skönt att bara gå, så jag gick nog lite längre än jag borde gått. Men det får jag ta. Det är bara att leva med konsekvenserna om det blir några.

Just nu är jag i alla fall väldigt trött, simmig i huvudet och med ett illamående som ligger precis under ytan utan att bryta ut.

Det är ridsport på TV, så jag ska glo på det en stund innan jag förhoppningsvis ska orka slänga i en tvätt och diska.

Är jag inbillningssjuk så är det ju skit samma. Då kan jag ju bara köra på som vanligt. Att jag mår skit är ju bara hjärnspöken.