Det är så tyst och fridfullt här nu.

Sambon slumrar i soffan, katten gosar i knät och jag sörplar på en kopp hett rooibosté och gnager på en caveman-kaka.

 

Jag funderar. Tänker. Låter sinnet vandra ifred.

 

Jag saknar att sätta tydliga mål.

Jag är i mitt livs sämsta form, och jag brinner av iver över att få ta tag i det, men det går inte.

Jag vill sätta ett mål till nästa år. Säga att jag ska klara av vårruset, och kanske tjejmilen. Men det går inte.

Jag är van att jobba med strikta mål, men inte den här gången.

Det kan hända att jag mår precis lika dant om ett år (ta i trä).

 

Men jag får ha en vision. Ett drömmål. En morot.

 

En tanke som kryper omkring sådär irriterande som en fluga. Lite i bakgrunden, och omöjlig att ignorera.

Jag tror att jag ska sätta ett mål ändå. Ett ultimat mål, som visar att jag har vunnit, om striden går att vinna.

 

Om jag blir frisk.