Ehm okej. Nu ska jag ge mig ut på djupt vatten.

Kapitalism eller kommunism alltså? Ett klassamhälle där produktionen kotrolleras av de högre skikten, eller ett jämnt samhälle där produktionen kontrolleras av alla. Där allt är allas?

Eller kanske inget av alternativen.

 

Jag tror att man gör några tankevurpor.

 

Det första problemet handlar om bekräftelse. Att jobba och framställa produkter för trivsel och levnad görs med ett alldeles för brett och odefinierat fokus. Det görs för att "samhället ska gå runt". Man går till jobbet åtta timmar om dagen, och utför någon uppgift för att bidra till samhället. För detta får man en förändring av siffror på en datorskärm i slutet av månaden, och det gör i sin tur att man kan betala av lån (=ytterligare en förändring av siffror), köpa mat och försöka stimulera det bortprioriterade belöningssystemet genom att överkonsumera.

Det bortprioriterade belöningssystemet har mycket lättare att hantera en kortare och mer direkt händelsekedja, exempelvis: jag hugger ved = jag blir varm, eller, jag skördar grönsaker = jag blir mätt.

Hjärnan hänger inte riktigt med i svängarna alltså, och har svårt att koppla de där timmarna på jobbet till maten som ligger på tallriken.

Vi är inte tillräckligt identitetsbefriade för att leva som en enda organism.

 

Däremot är vi i högsta grad flockdjur, och bör samarbeta för att överleva. Skillnaden är att vi bör göra det i mindre, mer översiktliga grupper. Jag anser att en samarbetesgrupp är för stor när vilken som helst av de vuxna individerna inte längre kan överblicka och förstå alla steg i produktionen.

Grupper som är mer lika "flockar" än "befolkningar" bör gå ihop och styra över en intern produktion av levnadsprodukter. I alla fall de som är grundläggande för vardagen.

Man behöver inte bo i en grotta, men kanske i ett mindre samhälle?

 

Som det är nu, så far vi omkring som yra höns, och våra grottmänniskohjärnor hänger inte alls med i svängarna.

När andra djur känner sig stressade, och instinktivt vet att hårda tider väntar, då börjar de samla.

Och vad gör inte vi just nu? Jo vi överkonsumerar bortom alla förnuftiga gränser. Vi samlar.

Kanske är det en helt naturlig reaktion på den stress vi ständigt lever under.

Det, och så klart kapitalismens strävan efter att hela tiden bli större och starkare. Att hela tiden krama ut vinster att kunna investera i ännu mer produktion. Det är ett utnyttjande, och det är fult.

Det handlar inte längre om människans bästa.

Det handlar om ett mållöst samlande. Ett samlande av de där siffrorna på datorskärmen. För att någonstans i alla våras hjärnor sitter den där lilla grottmänniskan och talar om för oss att det snart kommer bli tufft.

De kunde inte stoppa vintern från att komma, men det kan vi!