Stolthet och fördom

Hej på er! Här kommer ett viktigt inlägg!

 

Jag vill ju verkligen inte att detta ska vara en sjukdomsblogg, men att vara mysteriesjuk är en del av mitt liv, och därför omnämns det ju både nu och då.

 

När man är så här långtidssjuk, utan egentlig förklaring och utan direkt synliga symtom (exempelvis läskiga utslag eller stela gips), så stöter man oundvikligen på en del fördomar och funderingar från omgivningen. Jag har full förståelse för dessa, då jag själv hade dem innan jag fick svar på dem den hårda vägen.

Därför tänkte jag helt enkelt förklara lite hur det egentligen ligger till. Detta är inte funderingar från en enskild person, utan snarare en sammanfattning av vad som far omkring i folks huvuden rent generellt.

 

 

Är det inte bara lata personer utan karaktär som ser till att bli långtidssjuka?

Nej. Alla kan drabbas av sjukdom, oavsett position i livet. Nu har jag själv insjuknat långsamt och i perioder, men i julas när det blev allvarligt var mitt liv i ordning.

Jag läste till ingenjör och trivdes väldigt bra med min utbildning, och hade precis påbörjat en kurs som fick mina ögon att lysa av intresse varje föreläsning. Jag jobbade med ett spännande projekt som även fick med mitt intresse för medicin då det var vagt sammanbundet med exempevis alzheimersforskning.

Jag längtade efter att få börja specialisera mig inom miljökemi, och såg fram emot ett yrkesliv inom miljöanalys och geologi.

Jag är en glad och ambitiös person. Jag sätter alltid djärva mål, och uppnår dem tillräckligt ofta för att inte tappa modet. Jag älskar att driva projekt och ha små uppgifter hela tiden, och jag trivs bäst när jag får leva livet i 110 km/h och alltid ha minst en boll för mycket i luften.

Alltså, en glad, driven och stabil ung kvinna mitt i karriären. Och jag blev ändå sjuk.

Jag är typen som maximalt står ut med en veckas sommarlov. Sedan blir jag så rastlös att jag bara vill att skolan ska börja igen.

Och jag tvingades ändå lägga karriären på is och vänja mig vid ett händelselöst liv mellan fyra väggar.

 

Det verkar soft, det där sjukdomslivet, jag kanske också skulle känna efter tills jag blev sjuk och stanna hemma i något halvår?

För det första, som jag skrev ovan så är det skillnad på att ta en semester då och då, och på att som i mitt och många andras fall, tvingas vara hemma och rulla tummarna dag efter dag. Det finns ingen ro i det här livet.

 

Och viktigast av allt:

Kommer ni ihåg när man var barn? När man vaknade en dag och bara inte orkade gå till skolan? När man övertygade sin stackars mamma om att man kände sig krasslig, och stannade hemma och drack O´boy och kollade på TV hela dagen istället?

Så tror många att det är för oss långtidssjuka, fast liksom varje dag. Så är det inte.

 

Kommer ni ihåg de gånger skolan var tuff, och man nästan önskade att man skulle bli lite sjuk så att man fick vara hemma och bli ompysslad och bortskämd?

Kommer ni ihåg när man faktiskt blev sjuk, och snabbt insåg att det inte var så soft som man trott att det skulle vara?

Man hade ju så klart glömt den lilla detaljen att man mår för jävligt när man är sjuk.

 

Hur kommer det sig att du orkar fika, gå promenader och åka på utflykter när du inte orkar jobba?

Här finns det flera aspekter.

För det första så ser ju omgivningen mest en kuliss, och det är inte alltid det syns vad som pågår bakom dem.

De ser att man tar en fika, men de ser inte att man i själva verket firar att man kan ta sig ur sängen för första gången på fem dagar.

De möter en på en promenadstig, eller ser en hurtig bild av joggingskor på Instagram, men de ser inte att promenaden är en kilometer lång, tar över en timme, och lämnar en utmattad till dödens rand i en soffa efteråt. Ibland i flera dagar.

De ser att man ler, men de vet inte att svettpärlorna i pannan kommer av smärtan i knäna, och att illamåendet rullar som vågor i en.

 

När man har varit sjuk ett tag så glömmer man bort hur det känns att inte vara det. vardagssymtomen blir till ett bakgrundsbrus som man slutar agera utifrån. När man är som jag - positiv, driven och livsglad - då gör man det som går att göra, trots att kroppen säger ifrån.

 

Jag skulle kunna jobba - vissa dagar. Men det skulle vara tvunget att vara ett stillasittande jobb utan stress, och bara det minskar ju utbudet en hel del. Dessutom skulle det behöva vara ett jobb där det var ok att jag var frånvarande med extremt kort varsel ganska ofta. Någon dag skulle jag orka jobba hela tiden, någon dag skulle jag behöva gå hem efter en timme, och någon dag skulle jag inte kunna jobba alls. Och vilket jobb fungerar så? Detta gör utbudet näst intill obefintligt. Men trots allt söker jag faktiskt med ljus och lykta.

 

Du parasiterar på samhället!

Nej, jag lever för tillfället på eget kapital och frivilliga gåvor från familjen. Framtiden kan jag inte svara för, men jag håller tummarna för att bli frisk snart och kunna jobba.

 

Du bara inbillar dig att du är sjuk!

Nej.

 

Det är psykiskt! Du är stressad!

Nej. Vi har övervägt en stressdiagnos, men den har förkastats av en överläkare inom psykiatri. Jag mår enligt alla inblandade (och mig själv) utmärkt psykiskt.

Min sjukdom är somatisk (kroppslig).

 

För att sammanfatta så kan jag väl säga så här:

Jag kan inte tala för alla. Rimligtis bör det finnas fuskare där ute, men de är i klar minoritet och bör inte användas som norm.

Jag är sjuk. Jag vill inte vara det. Jag inbillar mig inte. Det är inte "soft". Det kan drabba vem som helst.

 

Hur omgivningen ser mig:

 

Vad omgivningen inte ser:

 

 

(Jo, jag har mått fan så mycket värre också, men i de situationerna brukar man inte direkt tänka på att dra upp en kamera och börja plåta för att jag kanske vill få fram en poäng någon gång i framtiden.

Så ni får nöja er med husse-tar-kort-på-katten-och-matte-mår-dåligt-kort.)

 

Bra inlägg.
Hur kan man tro att någon fejkar en sjukdom? Att vissa bara är lata?
Min mor är sjuk. Värk i nästintill hela kroppen bl.a. Men hon är en glad människa och visar ofta inte sin smärta. Så nu sist när hon gick till läkaren så säger han till henne att hon är frisk, hon haltar ju inte och gråter inte av smärta? Nä. Då är hon frisk. (Lång historia bakom allt detta givetvis).

Så till dem som tror man kan bli sjukskriven hur som helst - Det går inte!
Och kanske finns det sådana som fejkar, men jag tror knappast de är många och de kan ju inte vara riktigt normala då det krävs en hel jävla del för att bli sjukskriven.

Och din blogg blir ju inte en "sjukdoms-blogg" bara för att du nämner sånt här lite då och då. Det är ju verkligheten bara.
:)