Kom just ihåg en episod som utspelade sig någon gång under gymnasiet.

 

Det var så där försommarvackert och varmt, och det började kittla rejält i vandringsnerven.

Så där så att det inte gick att ignorera.

Eftersom mina vänner tyvärr inte delar det intresset, skulle jag få vandra ensam, men det kändes helt okej det med.

Med lite skön musik i öronen, blir det istället en filosofisk resa.

 

Problemet var den där förbaskade skolan, men dagen efter var vi lediga, och dagen efter den hade vi endast en lektion i kursen "Natur- och Friluftsliv A".

Men många problem går att lösa med kommunikation, och läraren beviljade mig skrattandes ledigt till förmån för fotvandring och vindskyddsövernattning.

 

Morgondagen kom, och mamma släppte av mig på en grusväg mitt i skogen, med pirr i benen och packad Haglöfs-ryggsäck.

 

Själva vandringen gick längs en riktigt vacker led, och alla mil avverkades snabbt.

 

Jag kom fram till vindskyddet jag skulle sova i på kvällskvisten, och det gick snabbt att samla ihop ved och göra upp eld.

Efter en välbehövlig måltid, satt ett nakendopp i den lilla sjön fint.

 

Natten var magisk.

Det fanns något otroligt rofyllt i att sitta helt ensam djupt inne i en mörk skog, med endast en sprakande brasa och en äventyrsbok till sällskap.

Jag sov inte många timmar.

I gryningen vaknade jag leende i min sovsäck, och låg länge och lyssnade på alla skogens ljud, som ju är som mest intensiva vid den tiden.

 

När magen började kurra gjorde jag upp en eld och kokade morgongröten.

Den varma maten gav mig styrka att städa upp i lägret (En god scout (friluftsmänniska) lämnar efter sig: Ett tack och ingenting!), och därefter bar det av igen.

Över kullar, förbi gårdar och fält, genom dunkla skogar och förbi hisnande utsikter.

 

På eftermiddagen var jag hemma igen.