En gång i min ungdom så skulle jag köpa nya jeans. Det skedde förvisso flera gånger, men just den här specifika gången innehöll ett lite annorlunda element - min kloka farsgubbe!

 

Jag hade på något sätt fått tag på pengar till dyrgriparna. Det kanske var min mamma som förfasades över hålen i knäna på mina andra par ("Du ser ju ut som en knarkare!").

Hur som helst hade jag kommit hem från stan med inte mindre än två par jeans av något hyfsat dyrt märke.

 

På den tiden var jag nämligen övertygad om att mina jeans skulle trilla isär om de inte kostade minst åttahundra kronor, och bar texten "Diesel" eller motsvarande.

Jag var också övertygad om att jeansens kvalité automatiskt försämrades när de hamnade på rea. Precis som att de på något sätt påverkades negativt av den röda färgen på prislapparna.

Och var det något som var tabu så var det second hand. Jag behandlade secondhand-plagg som om de vore radioaktivt avfall.

 

I alla fall packade jag denna dag stolt upp mina två par jeans, och på något sätt fick min far tag i kvittot.

Smålänning som han är, satte han nästan i halsen av chock.

 

 

Utropade han oförstående.

 

Jag skrattade åt hans okunskap.

Så klart visste han inte att jag omöjligt skulle kunna bära ett par jeans av sagda modell.

 

Detta uttalande har varit lite av ett internskämt sedan dess. Men på senare år har det hänt något. Jag vet inte om det är något virus eller så, men allt eftersom tiden går och jag blir mer och mer "hippie" som mamma så vänligt kallar mig, så tar jag i högre och högre grad pappas parti i frågan.

 

Varför ska man egentligen köpa jeans för tusen kronor?

De på Granngården håller nog minst lika bra. Och för de åttahundra kronorna man får över, så kan man äta gott i en månad.

 

Jag förstår att passformen på just Granngårdens jeans kanske inte är vad varje fashionista önskar sig, men det finns faktiskt andra hållbara jeans i den prisklassen.

Jag förstår att man vill ha lite variationsmöjligheter, men behöver man verkligen 20 par?

 

Större delen av allt vi köper, är saker som vi inte behöver. Det är saker vi köper för att själva köpandet, själva konsumtionen, aktiverar belöningssystemet i våra hjärnor.

Konsumtionen i sig blir en drog, och hela samhället är beroende.

Det är så naturligt att folk inte ens reflekterar över det.

 

Nej. Oftast behöver man inte en rosa brödrost också. Man klarar sig oftast fint med den gamla TVn, trots att den inte har de senaste funktionerna. (Egentligen klarar man sig bra utan TV också, men en sak i taget.)

Man behöver inte ha en Walk In Closet med kläder värda ett mindre lands BNP.

 

Problemet är att har man väl börjat konsumera, och hoppat på tåget, så går det inte att sluta. Du kommer aldrig bli nöjd, för det finns alltid fler och dyrare saker du kan äga.

 

Jag har själv haft problem med konsumtionen. Jag är nog vad man kan kalla en nykter shopaholic.

Men jag är så glad över att jag börjat tänka i andra banor. Att jag äntligen förstått vad min pappa menade den där dagen för länge sedan.

 

Jag är inte perfekt. Jag kommer aldrig bli det. Men för varje dag blir jag klokare. Och varje onödig pryl jag inte köper är en seger.

En investering i mig själv.