Det går inte riktigt att förklara eller förstå.
Hur det är att dag efter dag kämpa sig blå för att inte tappa den lilla gnistan av hopp man har kvar.
Det finns inget sätt att förmedla den djupa avgrund som hela tiden finns där och suger sig tag i ens fötter som ett svart hål.

Det finns inga ord jag kan använda för att berätta hur jävla svårt det är att fortsätta vara stark och positiv när jag vet att det finns en sjukdom där ute som är kronisk och i nuläget obotlig.

Jag vill så jävla gärna hoppas och tro att det blir bättre, och jag lyckas för det mesta på något sätt pressa mig själv framåt.

Oavsett om jag säger till mig själv att blunda och kämpa, om jag tillbringar timme efter timme, dag ut och dag in med att jaga fakta. Jaga efter andra som mått som jag mår. Jaga efter bot.
Oavsett om jag ibland bara måste ge mig själv en mental käftsmäll, eller gömma mig under täcket och gråta, så gör jag det.

På något jäkla sätt så drar jag mig igenom dagarna. På något obegripligt vänster har jag fortfarande inte gett upp tanken om att jag ska må bättre igen.