Mår fortfarande pissoskit.
Ska se om jag klarar av att duscha snart. Hoppas det. Det behövs. Jag får sitta på golvet och ta det långsamt.

Min älskade sambo kommer snart upp och städar och möblerar om. Jag är så barnsligt ivrig över att kunna ligga och titta ut genom fönstren på dagarna.
Få sol i ögonen. Se molnen glida förbi. Kanske se en fågel eller två...

Jag är så otroligt tacksam och glad över att min sambo är så stark och trygg genom allt det här. Att han är om möjligt ännu mer noggrann med att visa hur mycket han älskar mig.

Det är skittufft som det är, men det hade varit ett ännu större helvete utan honom.

Tack finaste.