Hemma, trött och känner att en natts sömn hade gjort susen.

Tänker på folk som inte tycker om en. Hur vrickat det är att man känner någon sorts prestationsångest på grund av dem. Något sorts behov av att hävda sig och bevisa att man visst duger och visst är lika bra som dem.

Folk som inte tycker om en, och som bara genom ogillandet får en att känna sig mindre än man är.

 

Jaha. Nu med nytt hopp, och med nya kunskaper och med vetskapen om att det faktiskt finns ett riktigt, påtagligt, medicinskt och icke-inbillat fel på mig, och dessutom utmärkt medicin för det, så ska jag nog mysa ner mig framför TVn och fundera på vad jag egentligen vill bli när jag blir stor.

 

 

Utseendet jag hade idag.

 

Mamma bjöd på kakor, chokladkaka och glass och vi åt massor, och blev sockerhöga och glada hela högen.

 

 

 

Sedan pratade vi om massor flummiga saker som när man sover, och drömmer balla drömmar om att man kan flyga.

Sedan försökte jag och mamma med gemensamma krafter övertyga min bror om att matematik är det mest fantastiska ämnet som finns.

Vi misslyckades.

Men min bror har snart nationella prov så han har lovat att komma och hälsa på och ge mig en chans till.