Det var precis innan minusgraderna hade börjat släppa sitt grepp om nätterna, i dagarna kring valborg år 2012.
I ett svagt ögonblick hade jag lyckats lova min då rätt nya pojkvän att jag visst skulle följa med honom och hans kompisgäng ut i storskogen på en företeelse som kallas Lajv.
Det uppfattas av många som nördigt, och det till stor det för att det för många lajvare innebär att man klär på sig dåliga kopior av rustningar och springer omkring i skogen och slåss mot andra lajvare, utklädda till orcher, med latexsvärd.
(Nu är detta i och för sig rätt kul. Krigslek 2.0 liksom.)
Å andra sidan har jag länge tyckt att konceptet är rätt intressant.
Man blir alltså dumpad mitt ute i skogen, utan några som helst bekvämligheter, och ska under en vecka leva där i militärtält och med en då och då svekfull eldstad som värmekälla, kök och lampa.
Material som Gore Tex och fleece kan man på en gång glömma, utan det gäller att ladda upp med gosiga fårskinnsfällar, och andra plagg sydda av slaktade skinnväskor man köpt billigt second hand.
I början är man stressad. Det finns inget att göra. Eftersom telefoner är bannlysta så kan man varken uppdatera facebook eller kolla på klockan. Det tar en timme att fixa en kopp kaffe, i och med att någon jävel verkar ha sprutat flamskyddsmedel på veden, och när man väl har sin rykande kopp (av trä så klart) i händerna inser man att man inte kommer få någon mjölk till, eftersom man inte har ett kylskåp.
Men efter ett tag händer något. En omärklig förändring. Plötsligt inser man att morgongröten smakar gott och mättande, och man slutar fantisera om McToast.
Ens liv börjar mer och mer kretsa kring elden, och att hålla den vid liv, och man inser att det är nöje nog att sitta och se på hur lågorna dansar.
Man slutar bry sig om exakt vad klockan är. Man lär sig tyda ljuset och solen istället, och ersätter klockslagen med begrepp som "sent", "tidigt" och "skymnngsdags".
Man dras till varandra. Man delar med sig. Man pratar inte på Skype, utan samlas i någons läger och lär känna varandra genom att lyssna till alla dråpliga historier.
Man uppdaterar inte instagram med senaste matbilden, för alla som finns i världen just då vet redan hur underbart ljuvligt den där fårfiolen smakar efter att ha rökts över lägerelden i en vecka.
När bilarna börjar rulla in på området igen känns det surrealistiskt. Vadå hem? Varför ska jag åka dit för?
Och när man kommer hem så känns det som att befinna sig på en annan planet. Förundrat trycker man på strömbrytarna, och spolknappen på toaletten. Man ler lite roat när man sätter på vattenkranen i köket.
Men när nöjet har lagt sig, och man börjat landa.
När man sitter på sin uteplats som en gång i tiden kändes så fri, då känner man sig bara... tom.
