Hörrni, vi måste prata!

 

Om min dåliga uppdatering här, mitt mående, mina matvanor och så vidare.

 

Först och främst - nej jag tänker så klart inte sluta blogga eller så. Jag tycker att det är jättekul att ha en blogg. Dels för kommunikationen jag får med er läsare. Det blir ju lite som att ha fler vänner. Och det är trevligt trots att bara en bråkdel av läsarna kommenterar. Men jag vet ju hur det är. Jag lämnar ju inte heller kommentarer så fort jag läser ett blogginlägg.

Det är också roligt att ha en blogg för själva dokumentationens skull. Speciellt under den här tiden, som alltid kommer vara en hållplats i mitt liv, oavsett hur det går. Det kommer likom vara BD (Before Disease) och AD (After Disease). Och jag tror att när jag tänker tillbaka på den här perioden så kommer jag inte minnas så mycket, utan allt kommer flyta ihop, och då är det guld att ha ett bloggarkiv att gå tillbaka till.

 

Uppdateringen är sämre än jag skulle vilja, men jag kommer inte tvinga mig själv att hitta på blogginlägg. Detta ska vara ett positivt ställe för mig. Ett sätt för mig att förmedla min upplevelse och ventilera mina tankar och känslor.

 

Just nu är mitt inre ett kaos. Vi börjar komma till den punkten i utredningen där det inte finns några självklara steg vidare. Läkaren har haft slut på idéer länge, och det börjar även jag få.

Jag har inte råd att åka utomlands för att prova ett annat system, och jag är tveksam till att lägga ut en massor pengar på alternativa behandlingsmetoder (för det första är jag med mitt medicinska intresse skeptisk till många diagnoser inom den läran, och för det andra är antalet kvacksalvare läskigt mycket högre i en så dåligt kontrollerad bransch). Jag har dock testat ett par billigare välberyktade alternativa metoder, men inte känt av någon större effekt.

 

Resultatet av detta är att jag numera är väldigt osäker på om jag alls kommer bli frisk, och att förlika sig med den tanken är en tuff mental process att gå igenom. Men jag har insett att tanken på en frisk och stark kropp plötsligt känns mer som en hopplös dröm, än en framtidsplan.

Jag måste inte bara acceptera ett liv som funktionshindrad, utan måste även acceptera ett liv där jag kommer må konstant dåligt. Ett liv där jag inte kommer ha någon som helst funktion i samhället, utan bara är något som ska förvaras tills vidare. Det kommer också bli en ständig kamp för att hitta sätt att försörja mig. Bidrag finns, men inte för alltid och inte för alla.

Jag avskyr tanken på att leva ett liv i ständig plåga, och jag avskyr tanken på att vara en belastning för samhället.

 

Allt detta gör att jag hela tiden pendlar i humör. Jag kan gråta, jag kan vara hysteriskt arg och jag kan vara glad och nöjd inne i min bubbla. Men det är en fas jag går igenom nu, och den måste få passera i sin egen takt.

Det gör också att mina matvanor är ett skolboksexempel på vad man inte ska stoppa i sig, och jag är väldigt kluven till hur mycket av det jag ska exponera här i bloggen.

Dels vill jag visa en sann bild av vad jag går igenom. Dels vill jag visa er att trots att man propagerar för hälsokäk vanligtvis, så dör man inte av att äta en kanelbulle om man är sugen. Jag strävar faktiskt efter att undvika skuldbeläggande av matvanor, även om det är skitsvårt (svårare än man tror).

Men dels så vill jag ju inte uppmuntra till osunda vanor.

Jaja, lagom är väl bäst antar jag.

 

 

Nu har jag pratat väldigt mycket, men jag återkommer nog snart igen. Ska kolla på världscuphoppning (ridning) om en halvtimme, som ett sätt att liksom njutplåga mig själv. Lite masochistiskt, men trevligt ändå. Och för att se det från den ljusa sidan så kan jag nog snart börja ta lite lugna skrittrundor på morsans gamla trotjänare när jag har mina bättre dagar...