Det finns inget kvar för mig här

Okej. Förvirringsfas över. Nu vet jag vad jag vill. Nu har jag en plan.

Kan jag inte få bli frisk då?

 

Vinner jag det här ligger nästa krig framför mig. Utmaningar att ta sig igenom. En saga som kanske måste få ett slut.

En stad som hållt mig kvar i sitt grepp allt för länge. En stad vars resurser jag sugit ut för länge sedan.

Minnen av gångna tider, som inte blev som jag ville. En önskan att gå tillbaka, fast jag inte på något vis kan.

En rädsla för att fastna i behovet av att göra allt annorlunda. En rädsla för att aldrig komma vidare. För att leva resten av livet i dåtiden.

 

Jag behöver en ny början. Ny luft att andas. Jag behöver låta mig själv göra något galet. Följa mina drömmar.

Läka såren i lugn och ro. Täppa igen hålen med något nytt, istället för att hela tiden försöka göra dem ogjorda.

 

Jag behöver ta med mig mina erfarenheter in i en ny era.

 

Jag undrar vart i världen jag är om ett år. Kanske ligger jag kvar här i sjuksängen. Kanske bor jag i ett annat land. Kanske gör jag något nytt, som ännu inte nått mina tankar...

Lite de tankar som jag också går i.
Min väninna också. Vi har hittat en destination vi vill bege oss till, men tänkte att det kanske är bäst att söka jobb INNAN vi tar våra väskor och sticker iväg... men det känns som om det behövs göras NU och inte sen.
Det känns som om man SKA gå vidare nu,nu,nu, men samtidigt kan man inte bara lämna allt.