Sjuksängsfilosof

Det är något fel med mig igen. Något som är aningen mer fel än det brukar vara, och jag tar mig knappt ur sängen.

Faschineras över hur svag kroppen kan vara. Förundras över känslan att hela rummet roterar, att benen knappt bär, och att jag tappar balansen fast jag sitter tryggt i sängen, lutad mot kuddarna bakom mig.

Illamåendet är jag van vid. Jag har lärt mig att tänka på något annat när det är som värst.

Jag har haft dessa perioder förut. Det är inte första gången jag känner så här. Jag vet att det kommer gå över.

Jag vet att det inte är någon idé att uppsöka någon form av läkare. det skulle vara väldigt kontraproduktivt eftersom jag förmodligen skulle må mycket sämre av ansträngningen att ta mig dit, och jag skulle inte få ut någt vettigt av besöket ändå.

 

Jag tittar ut genom fönstren hela tiden, för jag har placerat sängen så nu.

Jag ser husen som det bor andra människor i. Ser bilarna, asfalten och stressen. Inte för mitt lilla villaområde i min lilla stad har så hög stressbelastning, men jag behöver bara titta ett varv i rummet för att känna den.

Känslan av en så hög och självklar komfort att jag behöver andra mekanismer för att uppnå känslan av tillfredsställelse.

Mekanismer som handla om att köpa saker för köpandets skull, skaffa prylar utan funktion, och utvecklas utan mål.

Jag kanske låter som en skiva som hakat upp sig. Jag låter säkerligen naiv. Det är ju meningen att jag ska rätta mig efter rådande normer som alla andra, och det känner jag av själv. På sätt och vis hade det varit så jäkla skönt att bara flyta med strömmen, och ägna mig åt samma härligt triviala problem som alla andra.

Men jag har undan för undan tagit på mig ett par nya glasögon som inte går att ta av sig igen.

 

Jag drömmer fåniga drömmar dessa dagar. Drömmar som involverar en stor container.

Ett svart hål där jag kan slänga alla drivor av materialism som förblindat mig genom åren. Jag gillar inte längre att äga. Det begränsar mig.

Så klart kommer jag fortsätta äga till viss del. Luffarlivet lockar mig inte. Inte ens nu.

Men det blir en annan form av ägande när man inte hänger upp hela sin existens och hela sitt värde på det.

 

Så klart kommer jag fortsätta konsumera. Ibland för mycket. Ibland ogenomtänkt. Och jag kommer fortsätta känna glädje i det.

Men det är okej. Ett så starkt betingat beteende är inget man gör sig av med bara sådär. Särskilt inte när man lever kvar sitt liv mitt i smeten.

Och jag är heller inte så mycket för skuldbeläggande.

Det viktigaste är att man hela tiden reflekterar och ifrågasätter. Hela tiden behåller sitt perspektiv.

 

För ett år sedan trodde jag att jag behövde fly.

Idag vet jag att jag inte kan undvika det.

 

 

 

Hej,

Jag är en ganska ny läsare av din blogg men jag vill bara säga att jag gillar den jättemycket :)Jag vet inte riktigt om det är okej att jag skriver den här kommentaren för även om man skriver om sin sjukdom kan jag tänka mig att det är jobbigt och ovälkommet när läsare kommer med sina teorier om vad det kan vara. Du har säkert redan läst om den här sjukdomen men när jag läste om dina symtom så kom jag bara att tänka på en annan tjej som hade just den här sjukdomen och hon verkade ha liknande symtom som dig.

Här kommer en länk
http://en.wikipedia.org/wiki/Postural_orthostatic_tachycardia_syndrome

Det är bara att ta bort den här kommentaren om du vill,jag ville bara tipsa dig :)

Hoppas du mår bättre igen snart

Hej, jag har läst igenom några inlägg om "sjukdomen" nu och jag fastnade för denna beskrivning:
"Mina huvudsymtom är onormal trötthet, illamående till och från, värmevallningar och feberkänsla, allmän sjukdomskänsla, yrsel och dålig balans, muskel-och ledvärk framför allt i rygg, nacke och knän, karpaltunnelsyndrom och känselbortfall under enskilda tillfällen, ryckningar och ibland spasmiska anfall, försämrat korttidsminne och förvirring, onormalt lång återhämtningstid från ansträngning."

Jag vet att du skrivit att en psykiatiker sagt att du inte har utmattningsdepression eller psykiska problem, men faktum är att söker man på symptom på inre stress eller ångest så är de du räknade upp oerhört vanliga, och i exakt den kombinationen.
Man behöver inte må psykiskt dåligt för att vara drabbad av kroppslig ångest - psyket omvandlar de trauman eller psykiska problemen man har till något somatiskt eftersom det är lättare för oss att förstå, mindre abstrakt och enklare att rationalisera bort som något fysiskt. Visst är dina symptom somatiska, men för den sakens skull utesluter man inte att ORSAKEN är psykisk.

Jag är absolut inte ute efter att ogiltigförklara din upplevelse nu. Jag vet nämligen precis hur du känner dig. Ända sedan förra sommaren har jag haft problem med yrsel, ostadighetskänslor, enorm trötthet, feberkänslor, krypningar och domningar och en känsla av att benen är tunga som bly. Detta kommer och går. Mina prover är som dina perfekta. Jag har även gjort magnetröntgen och åtskilliga andra prover.

Alla sa alltid till mig att det var psykiskt, stress, etc. Men jag VÄGRADE acceptera det. Det var ju inet fel på mitt huvud, inte. Jag är väl inte knäpp heller. Nej, det måste sitta i kroppen. Min hjärna kan inte "hitta på" så avancerade symptom, tyckte jag. Jag var övertygad om att jag hade en dödlig sjukdom, typ ALS eller Borrelia eller något annat fruktansvärt, det var bara läkarna som var kassa.

Men men. Tillslut gick jag med på att testa ett milt antidepressivt medel, och började i samma veva gå i terapi. Inte för att jag tyckte att jag hade några psykiska problem utan för att jag var desperat efter en lösning.
Och gissa vad? Nu mår jag mycket bättre.

Vi människor hatar förändring, vi tycker om att stå och stampa i samma känslor och på samma punkt även om den punkten är ren misär. Vi gillar inte att ta itu med våra problem eller inse att det kan vara något fel i huvudet och inte i kroppen, för då kommer vi tvingas göra aktiva val att förändra oss själva. Jag råder dig att göra som jag och testa en låg dos Sertralin och terapi, vem vet vad som kan komma fram där. Alla har vi sånt som kan ligga i bakgrunden och ge ångest. Uppfuckade föräldrar, övergrepp, missnöje med livssituation, svårigheter att kommunicera, you name it. Du kanske till och med råkar bli bättre.

Hej ! Snubblade över din blogg av en slump.. Har du kollat din puls när du ligger ned, ställer dig upp, gör saker ? Som någon nämnde tidigare; POTS. Hur är ditt blodtryck sittande/stående ?
Jag har gått länge och haft hög puls när jag rest mig upp eller gjort saker..120-140-160 slag. Haft pissigt dåliga dagar, blivit helt utslagen efter måltider, yrsel/svindel, svimmat/nästan svimmat, dåligt minne/koncentrationsförmåga, tappar ord, andfåddhet osv osv. När jag läste om symtomen för POTS så var det som om alla pusselbitar föll på plats. Nu kämpar jag för att få göra test för POTS, vilket inte är det lättaste. Detta är ett ganska ovanligt syndrom, så det finns inte så mycket kunskap om det..än..