Nu är vi redan inne i juli, och precis som vanligt börjar jag längta rejält efter hösten.

Sprakande färger, regn och rusk, friska dofter, härlig kyla, varma filtar, levande ljus och så vidare. (Och egentligen en ny och fräsch skoltermin också, men det blir det ju inget av den här hösten heller :( )

 

Jag är nog rätt ensam om de här känslorna, men jag är ju också lite konstig. Det är i alla fall fortfarande rätt skönt med sommar. Jag har ju liksom inte ens badat i år, och solat typ en gång.

Men mot slutet av den här månaden kommer jag vara riktigt trött på sommaren och riktigt pepp på hösten som är min favoritårstid. Och det är ju bra att någon gillar det i alla fall!

 

Folk verkar vara förvånade över att det är en regning och kylig sommar i år, men jag förutspådde det redan i mars.

Är det inte så att varma vintrar och vårar följs av kalla och blöta somrar? I alla fall i den här delen av landet.

Jag tror att det kommer vara rätt taskigt väder hela juli, men att det kommer bli lite bättre fram i augusti igen.

 

Idag är det visning, och jag måste städa. Ska åka och handla också, och försöka jaga rätt på kycklinglever.

Det kommer bli tufft för jag mår inte alls nå bra. Men det är väl bara att bita ihop.

Det känns som att jag har blivit sämre totalt sett i sjukdomen efter den här våren och allt kring flytten. Jag hoppas att jag kan bli bättre igen. Men jag tror det. Med min nya approach kan jag nog komma väldigt långt!

Det kommer ta tid dock.

 

Åh, det är så frustrerande, för hur dåligt jag än mår i kroppen så är jag hur fräsch som helst mentalt, och på det planet har jag mängder av energi. Kommer hela tiden på mig själv med att tänka "ja men en liten promenad vore ju trevligt!" och sedan kommer jag på att jag knappt orkar gå alls. Det är som att den mentala delen av mig och den fysiska delen är två helt olika människor, och det är nog bland det jobbigaste. Att ha en frisk persons mentalitet, impulser och behov, men ständigt tvingas bli påmind om alla fysiska begränsningar.