Stockholm dag 2+3
Lördagen började med hotellfrukost, och sedan följde vi min kompis till tåget.
Pojkvän och jag drog oss tillbaka till hotellrummet för några timmars vila och uppladdning för eftermiddagen.
Jag var sliten och sjuk, men med tillräckligt mycket adrenalin i kroppen för att skita i det.
På eftermiddagen gjorde vi oss i ordning och drog ut i storstadsmyllret.
Min pojkvän är sushigalen och här ute på lannet är det fattigt med sushiställen, så detta var expeditionens stora mål. Via tillförlitliga kontakter hade vi fått reda på att Sushi Yama var "the place to go". I alla fall inom rullatoravstånd.
Det såg ju fräscht ut i alla fall så vi beställde. Jag bestämde mig för att testa sashimi för första gången. Man slipper ris och får istället en ny erfarenhet.
Jag blev kär och bestämde mig för att enbart leva på sashimi resten av mitt liv. Sedan insåg jag att det skulle medföra en del logistiska så väl som ekonomiska problem och lade den planen på hyllan.
Pojkvän moffade glatt i sig 18 bitar sushi medan han gjorde upp lömska planer om att få tag i mer.
Vi gick en sväng på stan, ögonshoppade lite och avslutade med att köpa spännande paleogodkänd choklad i en hälsokostaffär och inte så värst paleogodkänd decaf soyalatte (och frappuchino till gottegris-pojkvän) på Starbucks.
Sedan blev det mys framför serier på hotellrummet resten av kvällen.
Dagen efter mådde jag iiiinte bra. Började sjukdomsattacka (starkt illamåede, kallsvettning, skakningar, febervågor och annat mysigt. Som jag mår jämt fast gånger 1000) redan vid frukosten och fick knappt i mig mat.
Grät nästan när jag var tvungen att resa mig ur sängen för att packa och gå mot tåget, men det var bara att bita ihop.
Fjäskade för mig själv med en till decaf soyalatte och försökte slappna av så gott det gick på tåget.
Det var ingen rolig resa, men bättre än ditvägen ändå.
Väl hemma var vi så otroligt lättade båda två, men jag var heeeelt slutkörd i ett par dagar. Kroppen orkade bara ligga i sängen och titta på film, och humöret sjönk som en sten.
Men med lite vila var jag snart mitt gamla vanliga jag igen. Det vill säga, från komapatient till glad 95-åring.
Jag är sjukt glad att jag klarade den här resan. Det har varit osäkert många gånger, och jag har varit så orolig och nervös och velig. Men nu är det över, jag fick min semesterresa, jag överlevde och jag hade till och med trevligt en stor del av tiden!
Kommentarer
Trackback
