Den största skräcken...
Det jag fruktar allra mest med att inte bli frisk, det allra, allra värsta, det som gör att mitt hjärta hoppar över ett slag när jag slås av tanken att jag kanske aldrig kommer må bra igen...
Det är att jag inte kommer kunna uppfylla min stora dröm och mitt allra mest inbitna mål.
En egen häst.
Jag har skrivit lite om detta innan, men just nu ligger det lite i mina tankar. Jag saknar stallet. Tanken att aldrig mer kunna utöva det intresset konsekvent är förödande.
I början av karriären...
Jag har varit hästtokig sedan jag var pytteliten. Mitt första ord ska ha varit "häst".
Jag började på ridskola i samma sekund som min (då) hästrädda mamma lät mig, och har hängt kvar sedan dess.
Jag fick min första egna häst när jag var tretton efter en serie sköthästar och en medryttarhäst.
Min första egna ponny. En av livets lyckligaste dagar.
Efter det har hästarna i mitt liv kommit och gått. Det har varit en uppsjö av egna hästar, medryttarhästar, hästar jag ridit till åt andra och mammas hästar (hon tog mod till sig och började rida till slut).
Nu finns det bara en kvar. Min gamla Partner In Crime, som jag brukade fara omkring och hitta på jävelskap med i den glada ungdomen, men som nu har dragit sig tillbaka till ett lugnt liv som mammas dressyrhäst.
Jag skulle så gärna hänga i stallet och hjälpa mamma med honom, men det går inte.
Läget innan jag blev sjuk. Lekte omkring på pay'n'jumps med mammas gamla trotjänare, som är lite försiktig på äldre dar, och förmodligen skulle få en stroke om man försökte hoppa lite rejälare hinder ;)
Mitt viktigaste mål just nu är en egen häst igen. En schysst hopphäst på 8-10 år som jag kan fara land och rike runt med och tävla på 1,20-1,30 nivå.
En kompis att dela livet med.
Och samtidigt så vet jag att det kanske aldrig kommer hända. Om jag inte blir frisk igen. Om jag inte kommer må bättre. Om jag aldrig kan sköta ett heltidsjobb. Om jag inte kan tillbringa timmar i sadeln varje vecka.
Vad ska jag då leva för?
