Sitter här och funderar över det här med mat, och tänkte att jag skulle passa på att dela med mig av mina funderingar till er.

 

Just nu äter jag enligt LCHF.

Varför? Jo därför att jag vill hålla mig mätt och få i mig tillräckligt mycket näring trots att jag:

1: Inte kan äta så mycket.

2: Inte vill äta spannmål.

 

Det fungerar bra. Som de tidigare gångerna jag ätit enligt den här kosthållingen förvånas jag över mättnaden.

I morse när jag vaknade till vid åtta var jag inte alls hungrig. Jag blev lite frukostsugen runt ett, och åt då en burk fullfet kvarg med blåbär.

Nu har jag precis ätit den andra auberginehalvan från i går. Men jag hade lätt kunnat gå några timmar till utan mat.

 

Att man är mättare tror jag framför allt beror på tre saker. För det första så krymper magsäcken när man äter en mindre mängd mat under en tid.

För det andra så minskar antalet hungerreceptorer (manicker i hjärnan som signalerar att vi är hungriga) när vi äter mindre mängd socker. Vid en kost bestående av mycket socker har vi nämligen fler hungerreceptorer än vi behöver för att vi ska triggas till att äta mer socker. Ungefär som att det byggs fler nikotinreceptorer i en rökares hjärna för att signalera ett onormalt stort nikotinbehov.

För det tredje så står man sig ju längre på fett. Vi människor är en av naturens mest utpräglade långdistanslöpare, och det har förmodligen varit vår största styrka i den forntida jakttekniken.

Och ska man jaga en antilop i en halv dag så har man inte tid att stanna och kolhydratladda med jämna mellanrum. Alltså har det varit evolutionärt fördelaktigt för oss att skaffa en ordentlig fettmotor, och att hålla oss mätta länge på det bränslet.

 

Som alltid handlar det om att lyssna på kroppen. Äter man på det här sättet är det inte optimalt att äta var tredje timme, med en massor mellanmål hit och dit.

Man äter 2-3 mål om dagen. När man behöver, och så mycket man känner att kroppen vill ha.

Det fantastiska är efter ett tag när sötsuget och småätarsuget försvinner, och man plötsligt inser att man mer och mer ser maten som ett bränsle, och inte som en hobby.

Och när man börjar tänka i termer som "naturligt", "energitätt" och "näringsrikt", och knappt fattar vad folk yrar om när de pratar om livsmedel som kalorisnåla och fettfria.

 

Man behöver inte bara äta smör med sked, som fördomarna säger. Men man ska se fett som energi och inte som ett gift. Det är svårt och tar lång tid att ställa om hjärnan på det sättet. Jag har varit intresserad av kost och hälsa sedan jag var barn, och jag har också levt på sallad och lightprodukter av förfasat mig över fett. När jag började intressera mig för lågkolhydratkost var det Atkins jag provade, och det var för att bli smal skitfort så jag skulle vara "snygg" på skolavslutningen när jag gick ut nian.

Det har krävts mycket experimenterande och mycket egenstudier genom åren för att vända skutan, och landa där jag är idag.

Med åsikten att man ska välja kost efter hälsan, och inte efter utseendet, och att den bästa kosten som det ser ut nu verkar vara stenålderskost eller en förnuftig LCHF. Däribland finns det plats för stora variationer och anpassningar (exempelvis kvalar ju ofta raw-vegan in som stenålderskost).

Och resan är inte över än. Nya rön kommer varje dag. I framtiden kanske jag kommer ha en helt annan åsikt, och vägen dit kommer sannerligen vara spännande!