Hej vänner!

 

Och tiden rullar på...

 

I morgon ska jag till läkaren för att "diskutera min sjukdom ur ett psykosomatiskt perspektiv", som han skrev i brevet.

För er som inte pratar sjukvårdssvenska så betyder det i direktöversättning: "Vi har ingen aning om vad som är fel på dig men eftersom vi varken vill erkänna det för oss själva, eller tappa ansiktet totalt, så skickar vi dig vidare till psykiatrin!"

Jag tycker själv att det vore mycket skönare om de i alla fall kunde erkänna att de inte vet. Då hade jag känt mig betydligt mer respekterad som patient.

 

Jag har inget emot psykosomatiska sjukdomar. Tvärt om var det min huvudteori under hela våren. Men jag tycker inte att det stämmer in på min sjukdomsbild längre (om det någonsin har gjort det), och därför så blir jag ledsen. Det känns som att jag står med bruten arm, och benpipan utstickande genom skinnet, och läkaren skriver ut migränmedicin.

Jag tar gärna emot hjälp, men det skulle kännas bättre om det var hjälp som kunde behandla ett sjukdomstillstånd jag faktiskt har.

 

Jag vet inte riktigt vad de ska göra heller. Ordinera en stressfri tillvaro? Vad ska jag göra annorlunda då? Hur ska jag bära mig åt för att leva mer stressfritt än jag har gjort de senaste månaderna? Försätta mig själv i koma?

Ska de trycka i mig massor mediciner kanske? För vad? Antidepp till en glad och positiv tjej som ler och skrattar varje dag och har hopp om framtiden? Ångestdämpande till någon som knappt vet hur ångest känns?

Självklart kommer jag vägra alla liknande preparat. Ingen ska hålla på och meka med mina hormoner när de nu fungerar så bra som de gör under rådande omständigheter.

 

Jag har behandlat den här sjukdomen som en psykosomatisk sådan redan från början, och den har inte blivit ens en millimeter bättre. Snarare har nya symtom tillkommit.

 

Jag kommer ha en regelbunden kontakt med vården som vanligt. Men jag kommer fortsätta se mig omkring efter andra alternativ. Det får helt enkelt bli lite dyrare. Men jag kan inte lägga mig ner och acceptera mitt öde förrän jag vet att jag har testat allt.

 

Och jag tänker försöka hitta en annan ekonomisk lösning än bidrag. Det finns ju faktiskt uppgifter jag kan utföra som varken innebär fysisk ansträngning eller att lämna hemmet. Så jag söker lite sådana jobb nu. Vi får se om jag får napp och hur det går i så fall!

 

Det finns hopp trots allt. Even in the darkest places!

Jag tror att det mesta kommer gå att ordna med tiden även om jag fortsätter vara sjuk. Förutom tävlingsridningen och hästägandet. Det blir svårt. Men rida på något sätt tänker jag bannemig göra ändå. Även om det innebär en skrittrunda i månaden.