Okej, jag har ju tänkt bli frisk, eller i alla fall symtomfri, så att om vi nu tänker på min framtid ur det perspektivet.

 

Känner ni er också sjukt splittrade ibland?

 

Jag vill liksom å ena sidan fortfarande viga mitt liv åt vetenskapen, så som jag tänkte förr om åren men gav upp när jag insåg att jag inte är så enkelspårig.

Jag skulle trippa omkring i höga klackar och labbrock, plugga dag som natt och slita mitt hår över avancerad matematik vid någon dåligt upplyst whiteboard (detta hann jag ju prova på, och det var inte ens hälften så kul som i min romantiserade fantasi), jag ville spana drömskt upp mot stjärnorna för att sedan tillbringa ändlösa timmar instängd i något labb med billigt kaffe och bortglömda donuts för att försöka pussla ihop det fantastiska och förpacka det i en teori (testade detta också). Jag ville, efter åratal och decennier av siffror, formler och gråa hår, ta emot nobelpriset i fysik i en vacker klänning med dunder och brak.

Jag har förvisso gett upp min blivande karriär inom kvantfysiken rent praktiskt, men drömmarna och fantasierna kommer nog alltid finnas kvar.

Och jag kommer alltid vara en "geek" som får en speciell glans i ögonen om någon öppnar en fysikbok, och med ett leende kommer påstå att matematik är vackert.

 

Jag vill vara en självklar del av samhället. Bo i en nyfunkisvilla precis utanför stan, köra en glänsande vit stadsjeep, åka på shoppingresor när pengar finns över, strosa runt på stan med ett kompisgäng och en latte i handen på väg till någon sushibar.

Jo, jag hade faktiskt velat testa det livet.

 

Men det finns något långt där inne som drar emot. Eller, jag tror att det drar emot på flera punkter. Dels samvetet och dels längtan. En djup urdrift som kanske är densamma som ger mig känslan av att stängas in i en bur när jag åker in i en stad.

En känsla som ger mig en otvinglig lust att likom bara skita i allt, flytta ut i något skabbigt torp mitt ute i ingenstans och leva självförsörjningsliv. Att vara fri och vild och springa barfota i skogen. Att nysa och frysa trots lusekofta, lapptäcke och brasa på vintern. Men att hitta någon sorts frid i det. Någon sorts sanning.

Känslan av att en hög standard är kvävande.

 

Hur jag ska kombinera allt detta vet jag inte, det lär få visa sig i framtiden. Jag vill helst inte bo i en stad så länge till i alla fall. Och jag kommer alltid älska naturvetenskap och matematik.

Jag kommer ibland falla för frestelsen att följa samma dröm som alla andra verkar ha, men det kommer nog alltid kännas fel.

Det är en stor krock i mitt huvud, men jag antar att detta är min version av det där livspusslet man måste få ihop!