Hej på er!

 

Är ganska deppig idag. Det är en sån där dag när jag känner att allt jag älskar liksom tas ifrån mig sak för sak.

 

Sjukvården har ju gett upp. Det finns inget de kan göra för mig. Och den andra vägen är tvivelaktig, dunkel och krokig. Och dyr. Och kanske inte ger ett skit.

Ibland känner jag mig dum som tror på det. På samma sätt som när jag för några år sedan kom på mig själv med att fantisera om vilken klänning jag skulle bära på nobelmiddagen (på den tiden då jag skulle bli kvantfysiker). Det var nästan jobbigare att drömma om sådana saker än att drömma om något som är helt och hållet omöjligt. I stort sett omöjligt gör mer ont.

 

Vad jag minns från när jag var frisk, utan kunskap om det här livet, så visste man i teorin att man skulle värdesätta de små vardagliga sakerna mer om de inte var så självklara.

Men jag kunde inte föreställa mig hur man helt och hållet kan försvinna i en smärtsam fantasi om en eftermiddag med massor plugg och en kopp té.

Eller hur man maniskt saknar att mocka en hästbox en regnig söndagmorgon.

 

I slutändan visar det sig att det är de små sakerna som är betydelsefulla. Det är småsakerna man saknar. Det man trodde betydde något, visar sig bara försvinna i den obetydliga vardagen som egentligen var guldkanten.