Det är något fel med mig igen. Något som är aningen mer fel än det brukar vara, och jag tar mig knappt ur sängen.

Faschineras över hur svag kroppen kan vara. Förundras över känslan att hela rummet roterar, att benen knappt bär, och att jag tappar balansen fast jag sitter tryggt i sängen, lutad mot kuddarna bakom mig.

Illamåendet är jag van vid. Jag har lärt mig att tänka på något annat när det är som värst.

Jag har haft dessa perioder förut. Det är inte första gången jag känner så här. Jag vet att det kommer gå över.

Jag vet att det inte är någon idé att uppsöka någon form av läkare. det skulle vara väldigt kontraproduktivt eftersom jag förmodligen skulle må mycket sämre av ansträngningen att ta mig dit, och jag skulle inte få ut någt vettigt av besöket ändå.

 

Jag tittar ut genom fönstren hela tiden, för jag har placerat sängen så nu.

Jag ser husen som det bor andra människor i. Ser bilarna, asfalten och stressen. Inte för mitt lilla villaområde i min lilla stad har så hög stressbelastning, men jag behöver bara titta ett varv i rummet för att känna den.

Känslan av en så hög och självklar komfort att jag behöver andra mekanismer för att uppnå känslan av tillfredsställelse.

Mekanismer som handla om att köpa saker för köpandets skull, skaffa prylar utan funktion, och utvecklas utan mål.

Jag kanske låter som en skiva som hakat upp sig. Jag låter säkerligen naiv. Det är ju meningen att jag ska rätta mig efter rådande normer som alla andra, och det känner jag av själv. På sätt och vis hade det varit så jäkla skönt att bara flyta med strömmen, och ägna mig åt samma härligt triviala problem som alla andra.

Men jag har undan för undan tagit på mig ett par nya glasögon som inte går att ta av sig igen.

 

Jag drömmer fåniga drömmar dessa dagar. Drömmar som involverar en stor container.

Ett svart hål där jag kan slänga alla drivor av materialism som förblindat mig genom åren. Jag gillar inte längre att äga. Det begränsar mig.

Så klart kommer jag fortsätta äga till viss del. Luffarlivet lockar mig inte. Inte ens nu.

Men det blir en annan form av ägande när man inte hänger upp hela sin existens och hela sitt värde på det.

 

Så klart kommer jag fortsätta konsumera. Ibland för mycket. Ibland ogenomtänkt. Och jag kommer fortsätta känna glädje i det.

Men det är okej. Ett så starkt betingat beteende är inget man gör sig av med bara sådär. Särskilt inte när man lever kvar sitt liv mitt i smeten.

Och jag är heller inte så mycket för skuldbeläggande.

Det viktigaste är att man hela tiden reflekterar och ifrågasätter. Hela tiden behåller sitt perspektiv.

 

För ett år sedan trodde jag att jag behövde fly.

Idag vet jag att jag inte kan undvika det.