En tuff vecka
Hejsan!
Jaha, mitt i hell-week alltså!
Det går rätt bra faktiskt.
I söndags var jag på trevlig födelsedagsfika eftersom min mamma ju fyllde år. Det bjöds på räkmacka (utan bröd för mig), kaffe, tårta, kakor och en ganska detaljerad inblick i livet inom det militära på 60-talet. Det sistnämnda stod pappa för.
I måndags var det lägenhetsvisning, och den gick också bra. Trots att lägenheten ligger på femte våningen kändes det inte högt upp förrän jag tittade ut över balkongräcket och bestämde mig för att inte göra det något mer.
Stämningen var förvånansvärt lugn och fridfull, vilket förmodligen har att göra med att båda fönstren vetter rätt in i en skogskulle, så allt man ser när man tittar ut är liksom träd. Och bakom de träden, ovanför kullen, finns mil efter mil med andra träd. And aj lajk.
Den är mycket bättre än de betonglådor jag föreställde mig när jag började fundera på att flytta till mindre.
Nu får vi bara hoppas att lägenheten blir min. Men just nu verkar det väldigt lovande och jag har redan trillat djupt ner i inredningsträsket.
Vårvädret har varit fantastiskt, och jag har promenerat så mycket jag orkat, och kanske egentligen lite mer än jag orkat.
I går var det möte, och det gick också bra.
Med sjukdomen är det väl sådär. Det känns lite som att jag är i någon sorts systemkollaps just nu. Som att kroppen håller på att lägga av. Så har det känts förut i perioder, och när det har varit som värst har jag somnat på kvällana med en gnagande osäkerhet för om jag över huvud taget kommer vakna igen.
Det känns lite som att nervsystemet fått flipp den här gången. Smärtor hugger i lite här och där ibland, och dessutom så har min högerhand börjat leva sitt eget liv kan man säga. Ibland bara rycker det i hela armen, och fingrarna börjar spela piano helt av sig själv.
Jag utesluter inte uråldrig förbannelse.
Magen är heller inte på något bra humör än. Hela systemet smärtar med jämna mellanrum, och även om jag inte mår superilla så känns det ändå som att magen vill spy med jämna mellanrum. Men det får den inte för jag behöver min energi. Så jag lever väl på soppor, gröt och riskakor.
Jag har fått låna en apparat av pappa som mäter blodtryck och puls, och den har visat en del intressanta grejer.
För det första har jag ganska lågt blodtryck.
För det andra är min puls wacko. Min vilopuls (tagen direkt när jag vaknat) ligger på runt 65, men efter att ha rest mig försiktigt till stående ligger den runt 120. Det är en tre gånger så stor ökning som det maximala normalvärdet. När jag dammsög i vardagsrummet låg pulsen på 141.
Jag ska göra lite ytterligare undersökningar.
Nähä hörrni, nu fortsätter utmaningarna. Jag måste se om det finns en tvättid snart på grund av akut brist på rena lakan, och sedan måste jag försöka tvätta.
I morgon gäller fysioterapeuten samt förmodligen trevligt besök.
